Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MÖTE.
33
mande tungomål. Det var hennes mor.
Anatole La Borde, som aldrig ägt spår
af sinne för det praktiska, hade haft den
dårskapen att äkta en utländska, som
hamnat i Frankrike efter många
skiftande öden af sorgligaste slag. Hennes
familj hade lämnat sitt hemland på
samma gång som den afsatte Gustaf IV
Adolf, och kanhända var det genom sin
härstamning på mödernet Cathérine fått
någonting i blick och väsen, som sällan
stämde med omgifningen.
Hvar hon befann sig och hvad hon
hade för händer, tycktes hon vara långt
borta och syssla med helt andra ting,
•och tjänstfolket i huset på heden, som
burit de gamla luntorna in i det rum
Mlle La Borde skulle inreda efter sin
€gen smak, skakade betänksamt på
hufvudet. Det slog icke fel, att hon hört
talas om en historia, som kommit ut
bland folk och som kunde få M:me
dAmblimont att skratta ett så hvinande
skratt, att de små spetsiga tänderna
nästan gnisslade i munnen på henne.
»Har ni sett spöket, min kusin?»
■sporde hon, då släktingen kom och
helsade god morgon på henne efter sin
första natt i huset på heden, men det låg
■ett öppet gäckeri i frågan, och som hon
just slutat att kläda sig, tog hon ett band
ur sin kammarjungfrus händer och
tecknade åt henne att hon kunde gå.
Om hon icke vändt hela saken i
skämt, skulle hon nästan haft skäl att
afskeda henne på fullt allvar för en
fjorton dagar sedan, då den vettskrämda
flickan inbillat sig, att hon hört
gengångare och nästan gjort huset till en visa
för byn. Man talade om en Monségur,
som blifvit halshuggen under
skräckväldets dagar och aldrig haft ro i sin graf,
men Roxane kände ingen fruktan,
eftersom hon lät sin kammarjungfru ligga
uppe på vinden och icke hade något att
invända, då kokerskan, som förskref sig
Ord och bild, ç:de org’.
från hennes farfars tid och blifvit gift
med en fiskare, återvände till sin stuga
efter slutadt arbete. Själf vistades hon
för det mesta i ett kabinett på nedra
botten, som stått oförändradt sedan
1700-talet och ännu ägde en viss återstod af
prakt. Idylliska herdestycken prydde
väggarne, men den halshuggne sades gå
igen i korridoren därutanför, som äfven
förde till Mlle La Bordes sängkammare.
Detta rum utmärkte sig icke för någon
lyx, men Cathérine var nöjd, att det låg
vägg i vägg med biblioteket, där hon
funnit några mycket rara
Elzévir-uppla-gor, som hon kunde fördjupa sig i till
sent ut på natten, fast det gjorde henne
ondt, att hennes unga släkting icke tyckte
om att hon satt uppe och studerade.
»Det är inte bra, ni förstör ert
utseende», hörde hon oupphörligt, men i det
fallet hade hon icke mycket att förstöra.
Hon var mager med infallna kinder och
färglös hy och kunde väl sägas vara
mellan trettio och fyrtio år, om man
öfver hufvud taget har en ålder med ett
sådant ansikte. Vacker hade hon aldrig
varit, men det fanns ett uttryck i
hennes ögon, som ibland fick Roxane att
mumla ett »sapristi», så försjunkna i ett
okändt fjärran lyfte de sig ifrån boken,
och något, som tycktes skåda dunkla
djup, gjorde blicken mörk. Hon kunde
ju vara så oerfaren som helst, stackare,
och behöfde icke vara rädd för att
någonsin bli störd i sitt lugn, men om det
kommit någon, som gjort henne sin kur,
medan hon ännu var i de åren, skulle
han kanske upptäckt, att det fanns glöd
under denna dygdiga aska. När friarne
lyst genom sin frånvaro, hade hon flytt
till Homerus, och ägrinnan till huset på
heden skulle velat svära på, att det var
en högst underhållande herre, ty
Cathérine läste honom dag efter dag utan att
förtröttas.
»Ni är lycklig, som äger en passion,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
