Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett Runebergs-porträtt. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
välvilja han rönte tryckte honom som
en börda, kan man ana, när man
påminner sig hvilken nedgörande kritik den
finske skalden ett par decennier tidigare
ägnat den sirlige akademikerns poem:
»Sveriges anor». Kritikern talar där om
en af de många svassande bilderna
såsom en »den kapitalaste bom emot
inbillningens logik» och säger om hela
skaldestycket att »föga torde väl något
med stora priset hedradt stycke, allt
ifrån akademiens stiftelse, i klenhet
öfverträffa poemet Sveriges anor.»
Den svenska gästfriheten torde
emellertid äfven på annat sätt känts för den
firade gästen litet tryckande, något som
framgår af uttryck i ett hans bref till
sin hustru, skrifvet på hemvägen:
Ȁndtligen hafva vi nu landat i Vasa efter ett
susande och dusande i Sverige, som
öfvergått allt hvad jag förr pröfvat i
denna väg, och du vet, att det ej är litet.
— — Den som vore vackert hos er
tillbaka! Jag är gränslöst mätt på all
världens härlighet och längtar efter gröt,
fisk och lugn på Kroksnäs!»
En stor missräkning för Runeberg
var det, att han kom för sent att träffa
C. J. L. Almqvist. Han var en den
varmaste beundrare af Törnrosskalden
och hade särskildt gladt sig att få göra
hans bekantskap. Men på vägen
möttes han af underrättelsen om hans flykt
ur landet. Så smärtsamt upprörd blef
han af denna underrättelse, att han till
en ung finne han på vägen träffade
yttrade, att han varit starkt betänkt på att
vända om.
Den enda af Stockholms litterära
personligheter, utom Beskow, som i den
tryckta samlingen af Runebergs få och
kortfattade bref skymtar fram, är
Valerius. »Jag kommer ihåg», skrifver han
till Beskow, »med hvilken ifver prof.
Lille och jag vid en middag på
Blåporten skyndade ut i det gröna, där
vi mellan ekarna efter porträtt
igenkände den gamle Valerius på hans vackra,
hvita hufvud, för att få presentera oss
för honom och betyga honom vår
vördnad och tacksamhet. Det var hans
sånger, dem vi tusen gånger hört, som
gjorde honom kär för oss och ingåfvo oss
mod att så öfverfalla honom i hans
lugn.»
All sannolikhet talar för att det var
under denna Stockholmsvistelse som J.
A. Wetterbergh anhöll att få fästa på
duken den berömde
Fänrik-Ståls-sånga-rens drag. Kanhända skedde det i tanke
att få bilden såld, något som ej synes
ha lyckats. Något närmare vet man ej
härom; endast det faktum är, såsom
ofvan nämndes, kändt, att porträttet af
målarens broder skänktes till vännen och
grannen Carl Sjögreen. Dess
konstnärliga värde är ej stort, men det har sin
betydelse som ett hittills okändt samtida
porträtt af den store finske skalden,
måladt af en svensk konstnär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
