Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Naturens röst. Af Efraim Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS RÖST.
Af EFRAIM ROSENIUS.
Har du hört i vårens ljusning
hela dagen göken gala,
lärkan drilla, trasten tala
och af lust och lifsberusning
liar ditt eget hjärta bankar!
Har du lyssnat till då höstens
grafsuck sakta genomfarit
gula löf, hur liksom röstens
tonfall samma tonfall varit
som i dina egna tankar,
då de grubbla, då de klaga
öfver lifvets korta saga.
Starka äro stormens sånger,
mäkta slå ett berg i flisor,
veka äro västans visor,
vekare dock tusen gånger
tystnaden i djupa skogen.
Smög ej stundom fram därinne,
när all världen öfvergaf dig,
under trädens hvalf ett minne
utaf den som mest höll af dig,
henne som förblef dig trogen
bortom döden, liksom slöte
hon dig ännu i sitt sköte.
När en lidelse har tändt ett
bål uti din själ och samman
störtar allt i röda flamman,
har du icke hört och känt det
som då brand i skogen härjar?
Hur det jämrar, hur det kvider,
då de ranka furor vackla!
Och när natten flyr omsider
och en morgongrynings fackla
himlen blekt i rosa färgar,
står din ungskog som en vålnad
af sitt fordom, svart, förkolnad.
Ande uti stoftet bunden,
mänskoson af kvinna buren,
du har blodsband med naturen,
blodsband ifrån födslostunden.
Därför till din egen formar
du naturens ro och längtan,
insjön dina drömmar drömmer,
toner till ditt väsens trängtan
hafvets melodidjup gömmer,
och i vårens intågsstormar
som i pulsar ungdomsvarma
samma lifvets röster larma.
Modersminne! När allt annat
som var kärt en gång i lifvet
ligger sudladt, sönderrifven
vräkt i smutsen och förbannadt,
likt en helig stjärna går du
öfver dunkla enslingsleden,
lysande till mål och klarhet
vandraren på öde heden,
och med undrets underbarhet
tindrande och stilla står du,
då den vilsne funnit åter
kärleken, som allt förlåter.
Kärleken, som allt förklarar,
som ser djupt i ve och villa,
som ser stort uti det lilla,
det förskymda uppenbarar.
Kärleken som gräns ej känner!
Modersbandet sammanknöt oss,
från det tidens morgon bräckte
och i samma världsfamn slöt oss,
cell vid cell och släkt vid släkte.
Blod som fryser, blod som bränner,
samma saft i bägge blandas:
Ett är allt som rörs och andas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
