Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mounet-Sully. Af Harald Molander. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
HARALD MOLANDER.
mounet-sully som oedipe roi. karikatyr
af cappiello. Ur »Le Rire».
förbrann som ett stjärnskott, tände
romantikens fackla på nytt och skänkte Victor
Hugos dramer en ny odödlighet.
Men han gjorde i denna rol ej samma
intryck nu hos oss. Hans konst, hans
patos, hans eld beundrades, men värmde
ej, som för ett par tiotal år sedan i Paris.
Delvis berodde detta förmodligen på en
mindre lycklig ensemble och en alldeles
misslyckad Donna Sol. Men något annat
kom därtill. Det fattades tro, inspirationen
lät forcerad. Brast denna tro hos publiken
eller hos skådespelaren själf? Säkert tog
publiken prestationen allt för reflekteradt, och
en kritiker har förmodat, att äfven
konstnären numera saknade ungdomens kritikfria
tro på sin uppgift. Jag trodde först detta
senare vara ett misstag, men sedan jag
sett Oedipe Roi medger jag möjligheten
af att Mounet-Sully’s romantiska ideal
förbleknat och att detta influerat på
utförandet af Hernani. Ruy Bias, som fordom
utfördes med samma hänförande eld, skulle
måhända ha tydt gåtan, men detta stycke
inställdes.
Hamlet applåderades vida mera, men
dock sporadiskt, och intrycket på publiken
visades sig mera i häpnad än i sympati.
Att bedöma Mounet-Sully’s framställning af
rolen genom jämförelse med våra egna
skådespelares, eller öfver hufvud hans
uppfattning däraf i jämförelse med den
germanska, är ett nonsens, ty
grundsynpunkterna äro vidt åtskilda. Hamlets öde,
grunden till hans nederlag, ligger, enligt vårt
begrepp, inom honom själf, i viljans
svaghet och reflexionens styrka, och striden
mellan dessa skänker karaktären det patos,
vi förstå. Men den romanska uppfattning,
som Mounet-Sully representerar, och som
han till synes själf har skapat, förlägger
Hamlets patos till viljans kamp mot
hufvudsakligen yttre hinder, för hvilkas
ned-rifvande hans reflexion ej äger nog kraft
att finna rätta vapen. Denna kamp blir
därföre starkare i sina uttryck, spasmodisk
och nästan vild, när han känner de pilar
han smidt genomborra hans eget hjärta.
I denna uppfattning synes det för oss
främmande hos prestationen få sin förklaring,
såväl det spelade vansinnets tygellösa
former som de rent fysiska uttrycken för den
blandning af fasa och lockelse, som faderns
vålnad utöfvar på sonen. Hos Shakspeare
ålägges den germanska blodshämnden en
kulturmänniska såsom en plikt, hvilken hon
ej kan uppfylla, emedan hon tviflar på sin
personliga rätt. Mounet-Sully är
korsikanaren, som ej ett ögonblick tviflar på
blodshämndens berättigande, men tvekar om
medlen och fastnar i sina egna snaror.
I det tekniska utförandet af Hamlet
fanns emellertid en del detaljer som, med
hvilken uppfattning som helst af rolen,
dock föreföllo alltför bizarra och konstlade
för att ej gifva vid handen ett visst, något
trött sökande efter effekter utan
motsvarande innebörd. Dit räknar jag den
irriterande draperingen af kappan för att
underhjälpa de skiftande stämningarnes
plastiska uttryck, det något clownartade
skämtandet med Polonius, dolkens fällande i
scenen med drottningen o. s. v. Men
detta är detaljer, som endast visa, att
Hamlet tillhör den senare tids skapelser, då
konstnären känt behof att i yttre måtto
öfverträffa sig själf, och uppvägas till fyllest
af de upphöjdt sköna scener, där han är
sig själf, såsom i monologen i konungens
rum, i scenen med modern och i
kyrkogårdstablåns sista replik, vid Ofelias bår.
I fjärde akten af Othello torde äfven
det nyss nämnda famlandet efter starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
