Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mounet-Sully. Af Harald Molander. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOUNET-SULLY.
55
yttre uttryck kunna spåras, och som Othello
är den sista nya rol, konstnären
instuderat, tvekar jag ej att hänföra äfven detta
förhållande till en med åldern växande ifver
att uppfinna nya och talande sceniska
effekter. Han vill här tydligen ge uttryck åt
Othellos gång efter annan domnande, men
vid hvarje nytt utbrott stegrade svartsjuka
och kval. För en publik, som ej förstår
uppfatta och njuta af de utomordentliga
tekniska finesser, som skådespelaren här
presterar, blir dock denna akt sannolikt
tröttande. Men dess mera spännande är
spelet i tredje akten, i scenerna med
Desdemona och Jago, där han så
småningom förvandlas från den trofasta,
godmodiga Newfoundlandshunden vid sin
härskarinnas fötter till öknens konung, till
lejonet, hvars rytande man känner igen i
hans stämma, hvars roflystnad förnimmes
i hans andhämtning, och hvars glödande
ögon glimta under de tunga ögonlocken.
När sedan, i sista akten, lidelsen tar form
af handling och raseriet bryter ut i våld,
förstår man, att ingen kärlek, ingen
reflexion och ingen mänsklig vilja kunna afvärja
blodsdådet. Men just i denna kraft, som
efter upptäckten af Desdemonas oskuld ej
mattas utan i stället ger Othellos lidande
det djup och den höghet, som förkrossar
honom i dubbel måtto, ligger en försoning.
Sitt största konstnärsskap torde
emellertid Mounet-Sully ha ådagalagt i
utförandet af Oedipe Roi. Af den
romantiske skådespelarens sträfvan efter enhet
genom kontrasterande stämningars upplösning
i hvarandra fanns här ej ett spår.
Förvisso kan ej i vår tid den rena, enkla,
plastiskt formande antikens uppfattning af
människoödets yttre skönhet och lycka
men inre hotande ve fa ett mera
förklarande, helgjutet och upphöjdt uttryck.
Sorgespelets hela idé förkroppsligas här i
konstnärens person, hans stämma äger alla
olika toner för stolthet, förakt, oro,
ängslan, förtviflan och jämmer; och hans gest,
som man i hvarje pose tycker återgifva
alltjämt nya verk af den grekiska konstens
klassiska mästare, tjänar troget denna
stämma och stärker örats intryck genom ögats.
Och allt detta med en kraft, som redan
i första akten låter åskådaren förmoda,
att kulmen uppnåtts, men som dock
under fyra följande utan afbrott stegras,
under en slutligen fullkomligt eruptiv spän-
mounet-sully som oedipe roi.
ning. Att i denna rol påpeka detaljer
af särskild verkan vore att anföra hvarje
seen, hvarje replik, hvarje vers. Jag
tilllåter mig därföre endast påpeka den
stämning, som ej blott meddelade sig åt
salongen, men som vid föreställningarna af detta
stycke äfven tycktes gripa samtliga de
uppträdande. I intet program var samspelet
så godt som i Oedipe Roi, och till och
med den elitkår statister, som K. Teatern
värfvat för Mounet-Sully-föreställningarna
•— lika originel att skåda, som om den
tillhört operans balett, lika originel att
höra, som om den tillhört dess kör, och
lika originel i konsten att gå och stå och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
