Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från operan och konsertsalarne. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från operan och konsertsalarne.
i i 9
balladen om »fru Slöje» (texten af Birger
Mörner), ett synnerligen fint och själfullt
stycke, i verkningsfullhet täflande med
»Fogden på Tenneberg», ehuru af mindre
omfång, samt en skummande och fradgande
»nordisk dityramb» för piano, mindre
nordisk dock än dityrambisk, men framför allt
en äkta Sjögren. Vid denna konsert biträdde
bland andra en svensk-amerikansk
sångerska, fru Staberg-Hall, med en nordiskt skär
och klar stämma. En kompositionskonsert
har äfven gifvits af pianisten Lennart
Lundberg, som därvid lät höra sånger och
pianostycken af ofta fin och vårdad faktur, ehuru
icke alltid tillräckligt fjättrande innehåll.
Ett undantag utgjordes dock af den
verkligt gripande sången »Violoncell» (texten
af Ernst Josephson), där komponisten sjöng
rit med verklig patos, och där hela den
musikaliska behandlingen är i hög grad
ägnad att intressera, liksom äfven är fallet
med »Dold förening» (af Snoilsky) med flera
sånger. Hr Lundbergs debut får betraktas
som särdeles lyckad, och man motser med
intresse den fortsättning å hans
komponistbana, som väl icke lär utebli.
Bland våra tonsättare står Älfven f. n.
i förgrunden. Därom har höstmånadernas
musiklif bragt oss förnyade påminnelser i
form af uppseendeväckande repriser af hans
■stora D-dur-symfoni, å andra
symfonikonserten, och af hans violinsonat, å en af
Aulinska kvartettens soaréer. Det vore
frestande att här säga några ord om denne
unge mästare och hans mästerverk; dock,
det är redan så mycket skrifvet härom, att
föga torde återstå att tillägga. Blott ett
ville jag säga. Man har väl sällan eller
aldrig hört en klassiskt byggd symfoni med
ett så ungdomligt jäsande innehåll. Alfvéns
musik är blodfull, har märg och must, den
går icke ängsligt ur vägen ens för de
bjärtaste effekter, tvärtom. Men man förlåter
dem, ty de stå där icke för sin egen skull
utan ingå som led i den organiska
utvecklingen af denna sällsynt fast byggda musik.
Önskligt vore, att denna symfoni kunde
spelas upprepade gånger. I Sverige är man
alldeles för ängslig att erkänna det
verkligt goda som finns. Inom konsten gör litet
chauvinism godt. En ny opera har man
ofta tillfälle att höra väl ett dussin gånger.
Ett stort, kompliceradt musikverk som denna
symfoni bör höras upprepade gånger. Låt
oss få en extra symfonikonsert med Alfvéns
Fot. V. Wolfenstein.
HENRI MARTEAU.
symfoni, så mycket mer som den utföres på
ett sådant sätt, att hofkapellet och dess
dirigent, hr W. Stenhammar, ha heder däraf.
Alfvéns sonat för kanske mer direkt än
symfonien tanken på Beethoven. Äfven den är
ett stycke, som blixtrar af geni, är fylldt af
humor, fantasi och känsla. Och under det
hela går liksom en underström af något
svenskt nationelt, af dold folkton. Hvilka
skatter bör icke denne unge man, som
redan gifvit oss så mycket, kunna skänka vår
svenska konst!
Tag nämnde Wilh. Stenhammars namn.
Låt mig sluta min kortfattade och kanske
väl summariska revy, där jag bl. a. icke
haft plats att omnämna våra stora
musiksällskaps konserter, ett förbiseende som
skall repareras i vår, då de haft nyheter
att framföra, med att uttala en lyckönskan
till vår opera att ha förvärfvat sig denna
dugande unga svenska kapacitet som
kapellmästare. Af hr Stenhammars
konstnärliga sträfvanden och varma hänförelse
har man rätt att vänta sig en verksamhet
till verklig fromma för konsten. Må hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
