Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl af Geijerstams efterlämnade skrifter. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karl af geijerstams efterlämnade skrifter.
121
ter sig för mig lyckligt både i inre och
yttre måtto, om jag är öfverhopad af de
lyckans håfvor, som för mig utgöra
tillvarons önskvärda rikedom, en hustru,
släktingar och vänner, som jag älskar, yttre
uppskattning, ett rikligt dagligt bröd,
ymnigt tillfälle till intellektuela njutningar af
alla slag i en krets, som förstår mig — om
jag, trots allt detta/ åter känner detta
obeskrifliga vemod, denna längtan, som är min
världssmärta, om jag känner en stilla fröjd
vid tanken att bli beröfvad lifvets tunga —
huru skall jag förklara min egen gåta,
denna längtan till något annat, som förföljt
mig från ungdomen?
Ungefär sådan är den bild af Karl af
Geijerstam, som i denna bok i otydliga
men dock kraftiga konturer gifves oss, och
den sammanfaller i allt väsentligt med den
personliga bild hans förtrogna fingo af hans
älskvärda grubblarnatar med dess barnsliga
ömhetsbehof och dess ästetiska
fullkomlig-lietskraf — idealisten utan fruktan och
tadel, parad med en ren förståndsmänniska
af nutidens exakta typ. Hvad ingen
någonsin kunde rätt förstå hos honom, var
en viss förening af älskvärd blidhet,
outtömlig lifslust, strålande ungdomsglädje och
förmåga att likasom meddela åt sin krets
intrycket af sundaste njutning af nuet — och
det lika kraftigt utpräglade draget af
saknad, af vemod, af känsla af lifvets intighet. Så
gick denne solskensgosse, sammansatt af
solstrålar och godt lynne och tillika med
svidande smärta erfarande framtidsskuggornas
dunkel, in i dödens mörker utan att ett
ögonblick svika sig själf, utan att detta mörker
förmådde besegra honom — ljusets,
forskningens orädde son som han var —, nöjd
att hafva lefvat, nöjd att få dö, »-tacksam
för allt som varit, fordringslös mot allt
kommande. Han trodde icke på någon
återuppståndelse, men han var icke heller
alldeles säker på, att döden var slutet —
här var han fullständigt agnostiker, dock
med stark dragning åt åsikten om det
in-dividuela lifsljusets totala slocknande i och
med döden — och detta
förgängelseperspektiv gjorde honom aldrig upprorisk. Jag
talade ofta med honom därom, och det var
en af våra få punkter af
oöfverensstämmel-se, att jag icke kunde förmå honom att
förstå ett sådant evighetsbehof och tviflet
därpå som en källa till olycka. Ja, däri
låg nog ett slags särmärke för hans per-
Amatörfot.
KARL AF GEIJERSTAM.
sonlighet, att han ägde den opersonliga
uppoffringens energi, på samma gång
kanske ingen mera ungdomligt romantiskt än
han behöfde de närmastes eko och hjärta,
ingen med mera vek ungdomsglöd både
kunde vara son, make och vän. Hans
ansikte bokstafligen lyste, icke vid högtidliga
tillfällen men i hvardagslag, så ofta han
hade utsikten att ge och mottaga andligt
utbyte — låt oss säga vid en middag,
oftast i hans hem, hvarvid man idkade
gemensamt diskussions-, vänskaps- och
familjelif. Då dukades lekamliga och andliga
håfvor fram, och det saknades aldrig
efterrätt hvarken lekamligen eller andligen. Ty
väl hade han stark böjelse för det abstrakta
resonerandet, men konstens glada dessert
blef alltid tillgodosedd, och väl var bordet
dukadt med kraftig föda, men det
barnsliga draget kom också fram i den
lekamliga välfägnaden — han tyckte om sötsaker,
och våra protester hjälpte ej — sylten och
frukten ville han hafva. Alla dessa
småsaker kunna kanske ge ett begrepp om hans
vänsällhet och därmed också om den
oersättliga tomhet luckan på hans plats
efterlämnar för de öfverlefvande. Jag har aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
