Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En historia från det gamla Götheborg. Af Frigga Carlberg. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»EN HISTORIA FRÅN DET GAMLA GÖTHEBORG.
Af FRIGGA CARLBERG.
Med i bild.
Sophie Elkan (Rust Roest): John Hall. En historia
från det gamla Götheborg.. Stockholm, Albert
Bonnier.
SKILDRINGEN af John Halls lefnadssaga
— underbar och mångskiftande som
en skapelse af den vildaste fantasi — är
nier än en kultur- eller lifsbild; den är
äfven —- och däri ligger, i mitt tycke,
dess största förtjänst — en upprättelse åt
en af den allmänna uppfattningen orättvist
anklagad och dömd man.
Under seklets första hälft var namnet
John Hall säkert förknippadt med hvarje
göteborgares barnkammarminnen.
Barnet som sof i guldvagga, gossen som
ingenting behöfde lära, därför att han
aldrig kunde bli fattig, mannen som i
öfvermod och fåfänga slösade bort sin egendom
och slutligen, gammal och eländig, dog i
en rännsten; det var det varnande exemplet
som framhölls vid lämpliga tillfällen. Det
har blifvit en af dessa skräckbilder som
folktraditionen så gärna skapar af ytliga
konturer, sedda på afstånd och i dunkel.
Hur annorlunda en sådan spökgestalt ter
sig, när den pietetsfulle psykologen låter
sanningens klara ljus falla öfver honom, se
vi bäst i den bild af John Hall
författarinnan tecknat.
Vid Sillgatan i Göteborg var Hallska
palatset beläget, och där växte unge John
upp, afgudad af den fine, sirlige och
despotiske fadern, »en gentleman från topp
till tå» — en präktig, helgjuten
personlighet —- och vårdslösad och försummad af
den nyckfulla, behagsjuka och hjärtlösa
modern.
Gossen med det underliga lynnet och
det skygga väsendet, känslig och
drömmande, häftig och uppbrusande samt
behärskad af en gränslös envishet —
»malplacerad själftillit och malplacerad
blygsamhet men alltid malplacerad» — var
naturligtvis en gåta för omgifningen. Rike
John Halls ende son växte upp som ett
ensamt och oförstådt barn.
»John vill det inte–John gör det
inte» —sade fyraåringen, då han med lock
och pock skulle förmås att kasta
lagerkransen åt lilla Ahlströmer, som medverkat
vid Hallska teaterns invigning. Och »jag
vill det inte —- — jag gör det inte» —
sade unge herr John, då David Carnegie
sökte öfvertala honom till förnuftiga
åtgärder för att undgå ruin. Anda in i det
sista, fast han svalt och frös och led den
bittraste nöd, var den gamles svar på
systerns erbjudan om understöd: »Jag vill
det inte — — jag gör det inte.»
Författarinnan ger en intressant inblick i
göteborgskt sällskapslif under slutet af i 7
ootalet och början af innevarande århundrade.
Den gammaldags men förståndigt
modererade stilen ger god verkan åt tidsfärgen.
Man far en klar föreställning om den
furstliga prakt John Hall senior älskade att
utveckla såväl i huset vid Sillgatan som
ännu mer på det omhuldade Gunnebo, det
vackra landtstället, som enligt folksägnen
skulle kostat ägaren 38 tunnor guld.
Här på Gunnebo var det som John,
medan fadern var sysselsatt på sitt kontor inne
i staden och modern och systern -— till
Johns stora förtrytelse — skötte sina tendra
affärer med uppvaktande kavaljerer, fick
fritt tillfredsställa sina egenheter —
tillbringa hela nätter i en ihålig trädstam,
tämja ormar och samla mineralier. — »Jag
är mycket stolt öfver min son Johns snille,
sir ni, sir ni», sade gamle herr Hall och
hade icke ett ord att invända, när gossen
profvade sin nya revolver på kristallkronan
i salongen eller på sin myndighetsdag i
ett ögonblick af uppbrusning, framkallad af
rättmätig harm öfver faderns indiskretion
att omtala hvartill han ville använda
pengarna, nämligen till hjälp åt nödställda,
kastade faderns födelsedagsgåfva, tiotusen
riksdaler banko, i elden.
Gamle John Hall var en stolt man. När
någon tog sig friheten att vid en nysning
önska honom: » Gud hjälp!», afsnästes han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
