Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En historia från det gamla Götheborg. Af Frigga Carlberg. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 frigga carlberg.
med ett: »Behöfs inte, John Hall hjälper
sig själf.»
Men när det gällde »min son John»,
var stoltheten borta. När denne skulle
anträda sin utländska resa, då frågade sig
den gamle, med det hvita hufvudet
hvilande på de darrande händerna:
— När jag är stoft och icke mera kan
sörja för honom, hvem skall då göra det r
Åt hvem skall jag anförtro honom? Hvem
skall jag bedja sörja för honom?
Herr Hall tog fram ur en lönlåda i
pulpeten en bok med nötta skinnpärmar —
hans fars gamla engelska familjebibel. För
sonen var han icke för stolt att be om
hjälp.
Bekymren voro alltför grundade. När
den gamle dött, visade sig sonen platt
oduglig som chef för firman John Hall & C:o.
Och alla missbrukade hans blinda ädelmod
och brist på klokskap och insikt i allt som
rörde penningtransaktioner — hans egen
mor och syster, hustrun — den sköna
Constance Koskull — och hennes lättsinnige
far, kontorspersonalen, närstående och
främmande. Med den ärliges och godtrognes
öfverdrifna misstro, då den en gång blifvit
väckt, kunde han icke skilja på vän och
fiende och blef ett byte för samvetslös
egennytta. Några få år voro tillräckliga
för att göra Sveriges rikaste man, millionär
och ägare af nästan hela Värmland och
Nerike, fattig och utblottad på det
nödvändigaste.
Fru Elkan har en gång förut skildrat
affärslifvets skuggsidor — i romanen Säfve,
Kurt & C:o — och synat den s. k.
affärs-moralen i sömmarna, men med lättare hand
än i nu föreliggande arbete. I detta
framställas oförtäckt de mest oförsynta yttringar
af denna »moral», och man får icke höga
tankar om den tidens köpmannaheder, när
man ser John Hall som ett jagadt
villebråd slitas sönder af det snikna kopplet.
Anföraren för detta är kommerserådet
Björnberg. Lömsk af natur och hatfull för det
förakt gamle herr Hall visat honom, gör
han , allt för att bringa John Hall i
för-därfvet och lyckas få David Carnegie, som
i det längsta stått på sin principals sida,
att deltaga i komplotten mot den
olycklige. Carnegies hållning är icke riktigt
klar; man vet icke, om han handlade i god
tro eller illistighet, då han tillrådde John
Hall att skicka det förseglade konvolutet,
innehållande cessionsansökan, till
rådhusrätten. Grunden till hans handlingssätt får
väl sökas i hans försiktighet och månhet
om det egna skinnet. Carnegie var
ohederlig endast i nödfall, Björnberg var det
af böjelse.
De senaste tjugu åren i John Halls lif
upptogos af processer, sedan han råkat i
händerna på processmakaren Pehr
Backman. Denne hade åtagit sig att
underhålla honom, tills han fått sin rätt, mot.
att då erhålla halfva vinsten. När
rådhusrättens dom föll till John Halls förmän och
kuratorerna ålades ersättningsskyldighet,
inträffade det märkliga, att Göteborgs rikaste
män med ed bestyrkte, att de icke voro i
tillfälle deponera det ådömda beloppet.
Kommerserådet och riddaren herr Niclas
Björnberg ägde för rangen och rörelsens
större omfång kontant 125 riksdaler och
de öfriga kuratorerna 104 riksdaler
hvardera.
Till mänsklighetens heder får man dock
veta, att John Hall icke saknade bevis på
allmänt och enskildt deltagande. De
värmländska brukspatronerna gjorde sitt bästa
att hjälpa honom, och gamle Halls
kaptener och skeppare hade sammansvurit sig
att storma Björnbergs hus och jämna det
med jorden. Det var John Hall själf som
förekom tilltaget. Medan han satt i
by-sättningshäktet, utsändes en
subskriptionslista för bidrag till processens fortsättande,
hvilken inbragte öfver två tusen riksdaler
banko och många uttalanden af sympati
för den hårdt profvade mannen. Men
ingenting hjälpte —■ John Halls öde var att
gå under, betingelserna lågo i hans egen
natur, i dygderna såväl som i felen.
Författarinnan låter John Hall göra sin
själfkaraktäristik i följande ord: »Jag har
hvad som i den belefvade världen är värre
än fel, jag har egenheter. Många af dessa
må med eller utan skäl vara föremål för
det enskilda ogillandet. Mitt hopp på
försynen, min fasta tillit till rättvisan, mint
kärlek till fosterlandet, min vördnad för
lagarne, mitt oböjliga nit för sanning och
rätt, mitt orubbliga mod i motgångar, min
försakelse i medgången, min känslolöshet
för alla egennyttans rörelser, min jämlika
aktning för all förtjänst och mitt jämlika
förakt för all uppblåst oduglighet, ehvar
den finnes, i pafats och koja, se där
tänkesätt, som jag aldrig skall upphöra att hysa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
