Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i30
richard bergh.
skymt de ljusa, leende utsikterna mellan
holmarne — och nu var det för sent.
Naturen hade hämnats äfven på honom —
Nej, ännu en ansträngning.
Förnyelse! skrek en röst inom honom. —- —
Den slagrörda handen vågade darrande
försöket. — Barrskogen! Direkt efter
naturen — troget — troget. Men det
blef ej hvad det tidigare kunde ha
blifvit, och ingen såg det bättre än han.
Hans omgifning läste hans egen dom i
hans ögon. — Men kärleken till den
svenska naturen flammade i dödsstunden
upp starkare än någonsin. Dagen i ända
kunde den lame sitta i sin rullstol och
oaflåtligt blicka bort öfver fjärdens
speglande holmar. — Sverige, älskade
fosterland! -— Ännu när natten föll, satt han
med lysande ögon, längtande inför
naturen fram mot en äkta nordisk konst, som
måste komma. Den skulle komma, det
visste han: den skulle längtas fram, ty
i norden är konsten icke en produkt af
lyckan — utan af längtan.
»Naturen har skapat folkslagen så illa
och omogna åt norr, att ingenting kan
mogna i deras händer. Jag tror
fysionomien utmärker smak: alla ansikten här
ha ingen form, huru kan sinnet ha
karaktär? Gifs ett vackert ansikte, så äro
de oformliga lineamenterna endast genom
nyancer »adoucerade» till ett slags
behag; huru kan då deras geni fatta idéen
om sann skönhet? Nej, jag är au
dése-spoir; tänk alldrig pä konster i Sverget,
som ligger så långt norr upp. Låt oss
glömma möjligheten därtill.»
Så skref konstfilosofen Ehrensvärd
på 1700-talet till den svenske målaren
Masreliez.
Liknande reflexioner hafva genom
tiderna gång på gång likt en mara ridit
de svenska konstnärerna. — Men de ha
därvid, liksom Ehrensvärd, alltid haft i
tankarne söderns konst, antiken, renäs-
sansen. Den klassiska linjen är spöket,
som skrämt vettet ur värt lands
konstnärer. — Lägre antikskolor, högre
antikskolor; resestipendier till Rom — till
Paris! — Hämta hem den till oss, den
klassiska linjen! Plugga in den i skallen,
knoga, knoga! Vi måste förvärfva denna
stora, sköna linje för Sverige, för gamla,
fattiga Sverget, som ligger så långt åt
norr! — — Ah, enfin — där är den!
Blommérs Fröja! Rafael, gud vare tack
och lof! — Winges Loke — Sveriges
Michael Angelo; tusen tack! Gapa,
gossar af gamla Sverige, kulturen gör sitt
intåg i norden. Stadsbudet på
konstakademien står naken i samma ställning
som Apollo. —• Kylknölar — hvem
nämnde kylknölar? Inga hädiska ord i
konstens tempel. Drif ut svensken ur
kroppen på er, pojkar! Skall han någon gång
få leka med, så skall det vara utklädd i
kostym. Det fornnordiska eller
medeltida kan ge honom ett poetiskt skimmer,
som han annars saknar. Gör honom till
gud eller kung, så kan man ge honom
den stora linjen. Utan den har han
intet i konsten att skafta. -— När du
talar ditt konstspråk, bryt alltid lite’ —
eller så mycket som möjligt — på
italienska, franska eller tyska, men helst på
grekiska. Rena svenskan är ett oting.
— Barbarerna — barbarerna från
Norden! Minns skällsordet! — Raka ut
Norrköpingsnäsan, din blonda degklump!
-—-Bliga inte på clen kallblå himmelen,
höt-du; ty då bli dina ögon än blåare och
glåmigare! I södern äro ögonen svarta;
det betyder eld. Jag såg ett öga som
liknade en krater, det sprutade flammor.
Ditt öga liknar ju en kaflugn insjö, som
endast speglar din egen långa längtan.
En näsa så lång som din längtan är
hvad du får, om du gapar åt norr. Kan
något godt komma från — norr? — Se
mot söder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
