- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
133

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svenskt konstnärskynne.

I33

Jag stod på en höjd utanför Florens
— en afton i februari förra året. Det
hade just kommit vår i luften. — Rundt
om mig vågade bergskedjorna i klassiskt
sköna linjer. På sluttningarna ned emot
dalen lyste mandelträden i sin första hvita
blomning. Solen sjönk, och alla höjder
glödde. Öfver hela staden där nere i
dalen bredde sig redan aftonskuggan,
sval och tät; endast på domens högsta
hvälfning brann ännu en gnista af ljus.
I samma stund den slocknade, började,
som på en gifven vink, alla stadens
kyrkklockor att samfäldt ljuda; det blef till
en smekande melodi i fint stämda
tongångar. Den talade högt och tydligt
till mig om en gammal, förfinad kultur,
som taktfullt aktgifvit på alla sinnens
skönhetskraf. — — Stackars Sverige,
tänkte jag, hvad du ligger långt åt norr,
långt från civilisationen och skönheten! —
Pinjerna i min omedelbara närhet började
sakta susa i aftonvinden från bergen, och
deras sus blandade sig som ett mummel
af röster med klocksången öfver dalen.
Jag stod som fastnaglad — med
berusande sinnen.

—- Stackars Sverige, upprepade jag.
Då tystnade klockorna, en för en, och jag
hörde slutligen endast suset i pinjerna.
Det lät som suset i en furuskog. — En
furuskog! Det slet till i bröstet på mig.
Men ens föll det öfver mig en längtan, en
längtan så våldsam, att tårarna ville stiga
till ögonen — en längtan till Sverige, det
tysta, hvita landet i norr. Jag såg det i ett
nu så tydligt framför mig, så stilla, så klart
och vackert under sitt rena snötäcke!
Ofrivilligt sträckte jag ut armarne. Då föllo
mina ögon på pinjerna; och armarne
sänktes. De föreföllo mig plötsligt så
främmande. Aldrig skulle det kunna
falla mig in att vilja taga ett af dessa
fina träden, pinjerna eller cypresserna, i
min famn. Jag var ju nästan dagligen
färdig att taga af mig hatten för dem,

liksom för fina främmande. — Nej, gran
och fur, de äro af samma virke som min
egen släkt —- vi äro bröder. Er kan
jag ta’ i famn. — Hur jag i den
stunden längtade att kunna göra det! —■
aldrig, aldrig — det kände jag med ens
— skulle jag kunna måla en pinje med
samma kärlek som en fura, aldrig den
italienska naturen, aldrig söderns
rikedom, aldrig den klassiska linjen med
samma värme och innerlighet, med
hvilken jag skulle tolka en af nordens
kargaste, raggigaste bergåsar. — Vi ha ju
inga minnen gemensamma, ni sköna trän!
Och det viktigaste i en målning är dock
ej formskönheten, noblessen, smaken; det
är den outgrundliga och gripande
väfnad af minnen, af aning och inbillning,
som konstnären spunnit in i sin bild.

— Kanske få vi aldrig en formren
och regelrätt konst i Sverige, ty detta
förutsätter en enhet och en jämnvikt i
natur och lefnadsförhållanden, som vi ej
äga, men vi kunna däremot få en djup
och gripande konst, en konst som kanske
blir desto mer djup och gripande,
därför att vår natur tvingar in den inom
sitt karga och skrofliga skal och närer
den med en evig, brinnande längtan. —
Men kunna vi någonsin få en stor konst?

–• Hvilken fråga! Speglar då icke

vår natur, likaväl som söderns,
oändligheten? Skönja icke äfven vi naturens
stora, eviga lagar? Famnar icke vår blick
himmelen — och hvilken himmel! En
himmel, öfver hvilken norrskenet kanske
just denna februariafton sprutar
strålande färgkaskader. — Spegla icke våra
nordbor, likaväl som sydländingarne,
människans eviga drifter, de klara som
de dunkla, de låga som de sublima?
Duga icke också de till symboler för
det evigt mänskliga? — Låt oss vidga
blicken och inte stirra oss blinda på
bisaker! Hvad gör det, om en näsa är lite
mer eller mindre rak! Konsten är en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free