Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i30
RICHARD BERGH.
känsloyttring, ett skapande af stora,
lefvande symboler, gripande bilder af väl
och ve. — Det är hela dess innersta
hemlighet; allt annat är bara periferi.
Det var med en djup aning i mitt
sinne jag steg ned till Florens den
kvällen, och det var med lyft hufvud jag
gick förbi dess många, med sköna
bilder från medeltiden smyckade kyrkor.
Jag anade, att äfven vi i gamla Sverget
en gång skulle kunna få en stor konst,
hur olika denna än naturnödvändigt, för
att vara äkta, måste bli den jag här
sett. — Endast ett folks inneboende
lifskraft afgör, om det skall hinna fram till
en egen odling och en egen konst. —
■— Och vår lifskraft därhemma? — Ja
den aftonen i Florens tviflade jag i alla
händelser icke därpå. Jag kände denna
kraft, liksom genom suggestion på
afstånd, med en varm ström genomvälla
hela mitt väsende, och min håg blef
brinnande af längtan till hemlandet, till snön,
till kylan, till - värmen.
Har du vandrat utanför staden en
klar vinterkväll — strax som solen gått
ned? — Kanske har du samma
uppsvenska landskap framför dig, hvilket en
gång i gråväder föreföll dig så
skrämmande. Öppna då ögonen och skåda
förvandlingen! Himmelen rundt om
horisonten är ett haf af renaste guld, så
strålande, så klar som endast i norden
en vinterdag. Betrakta hvilken festsal
du vandrar i! Det blåa täcke din fot
trampar är af snö; det blånar af reflexer
från det höghvälfda, dunkelblå tak, som
är ofvan ditt hufvud, och motsättningen
till den lysande guldglansen vid
horisonten gör dess färg än blåare och skönare.
Tysta och allvarliga, i svart violetta
dräkter stå skogsåsarna pä vakt kring
din väg, den ena åsen bakom den andra,
förtonande mot horisonten. De som äro
längst bort bära en slöja af ljusblått
öfver sina taggar, hvilken mildrar
kärfhe-ten och afrundar ackordet. I denna stora
helhet försvinna alla småsaker, de risiga
löfträden skilja sig icke längre från den
mörka barrskogen där bakom,
klippblocken teckna endast ett fast arkitektoniskt
underlag åt den mjuka snön, som täcker
dem. Allt samlas och enas, domineradt
af det strålande ljuset vid synranden. I
den blånande snön ser du slädspår glittra
i svagt guld; du ser dem otydligt slingra
framför dig som glänsande ormar mellan
de svarta granruskorna, som här och
där markera den väg, på hvilken du
tjusad vandrar ■— längre och längre —
mot guldmiraklet bakom skogarne.
Hvilken klang, hvilken friskhet i denna
atmosfär! Det är som om någon osynlig
makt lyfte dig och förde dig framåt med
vidgadt bröst och högburet hufvud. Det
är sång i luften. — Ar det ditt eget blod
som sjunger? Eller är det källorna under
isen ? Eller är det endast färgerna i
landskapet, som samklinga så hänförande?
Säkert är, att du tydligt förnimmer en
melodi, klar, ren, högstämd och
fulltonig. Och i denna stämning får plötsligt
din okufliga, nordiska längtan en
segervisshet och en lugn höghet, som den
kanske icke ägt sedan den sista gången
famnades af midsommarnattens breda
ljusflod. Du känner i den stunden en
så jublande hänförelse öfver att bära den
längtan inom dig, att du inte till något
pris ville byta den mot all söderns
fullkomnade lycka. Midvinter —
midsommar! Där har du ytterpunkterna för ditt
nordiska väsendes rika tonskala, en
tonskala så oändligt mycket rikare än
söderns, — så oändligt mycket svårare att
bringa till harmoni. Men nu, när du är
på denna jublande höjd: Sjung ut din
fröjd! Sjung med ord, sjung med toner,
sjung med färger! Höj rösten! Klangfullt,
rent och oförskräckt skall det låta, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
