Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i30
RICHARD BERGH.
som all hennes uppfinning, är till sina
grundämnen sammansatt efter
naturformer, utländska eller inländska. — Naturen
är drömmarnes kostymmagasin. —- Det
är så visst och sant som att ingenting
skapas af intet.
— Tro nu inte, att en primitiv konst
utesluter allt hvad diktning heter och skall
vara rent fotografisk. Nej, den kan visst
dikta och cletta djupt och gripande, men
den diktar icke fritt och obundet med
stora, flotta fasoner, som högrenässansens
konst. — Den går till väga som den
primitiva italienska konsten eller den
flamländska eller den japanesiska; den
kopierar naturen noggrannt och innerligt,
äfven när den diktar sina drömmar. Dess
inbillning är naturalistisk som barnets
och hämtar sina grundformer från den
närmaste omgifningen.
Men ligger inte just det storslagna,
det flotta och obundna skapandet för oss
svenskar — till skillnad från t. ex.
danskarne? Jo, jag hoppas och tror det.
Men alla människor måste lära sig att
gå, innan de kunna springa, annars måste
de anlita hjälp utifrån och springa i takt
med andra. — Tak’ tu, tak’ tu––-
— pladask! Där föll »herrarnes» stolta
dröm. Trädet blåste omkull, ty det hade
intet rotfäste. Det tålde icke vid
nordanvinden och snöyran.
Den i så mycket främmande och
utländska herretonen i vår hittillsvarande
konst måste stiga ned från sin
isolerade höjd och förmäla sig med den
inhemska folktonen. De två måste
genomsyra och komplettera hvarandra, annars
blir det aldrig allvar af leken. —
Konstnären skall visst inte måla för det breda
lag vi i hvardagslag kalla »folket»,
han skall måla för det ännu bredare lag,
som vi i högtidliga — och alltför
sällsynta — ögonblick kalla »vårt svenska
folk». Konstnären — jag menar den
konstnär, som vill gripa djupt in i sin
nations lif — måste, liksom fordom
prästen, stå utanför klassgränserna. Han
skall lefva sitt lif så, att han i sitt
innersta känner sig lika nära bonden som
herremannen, fabrikören som arbetaren,
den vise som barnet, ty han skall just
representera det, som djupast i allas
väsende är gemensam egendom och —
rikedom: det svenska lynnet. Han skall
representera den andliga enhet vi alla
tillsammans bilda inåt och utåt, en
enhet som ingen klasskillnad skall kunna
helt utplåna, så länge Sverige står. Men
när den enheten en gång inte längre
skall finnas, finns heller intet Sverige.
Konstnären skall föra gamla och unga,
fattiga och rika, stadsbor och landsbor
samman inför den svenska naturen, vårt
folklynnes moder och vår odlings tysta
formdanerska. Han skall kalla oss alla
till möte och fest under vinternattens
gnistrande stjärnhimmel och i
sommarnattens bäfvande ljusflod; han skall lära
oss känna vårt eget innersta väsende,
han skall dyrka upp dess hemligaste
lönngångar för oss, och han skall leda oss
upp till dess stora obrukade vidder.
Han skall fylla oss med en stor, gemensam
kärlek och en gemensam segerviss
längtan. Därmed skall han också skänka
oss det stål i vårt väsende, med hvilket vi
skola kunna värna oss mot utländska
inkräktare. Stål är en svensk produkt, men
vi behöfva mycket stål i vårt lynne — vid
sidan af all den vekhet, som samtidigt
bygger och bor därinne, och den misstro till
egen kraft, som alltjämt gror i dess spår.
Hur ofta tänker jag ej på »dumme
August»! — Hvem är dumme August,
frågar du. — Jo, det finnes i nästan
hvarje kringresande cirkus en stackars
clown, som kallas så. I Sverige kallas
han också: Pelle Jöns. Han är klädd i
den mest internationela af alla dräkter:
fracken; men hans frack är sliten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
