Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskt konstnärskynne. Af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ningen: italiserandet. Hans öga fröjdas
visserligen af de granna frukterna, men
han äter dem ej; han mins det första
syndafallet och aktar sig noga att förlora
sitt Edén.–Rembrandt är motsatsen
till allt hvad konstakademi, allt hvad
utländsk tradition och internationel
eklekticism heter, till allt hvad kammarlärdom,
sterilitet och pedanteri funnit på. Han är
lefvande lif, outtömlig, outgrundlig och
evigt ung. Och alla de små holländare,
som åto af samma lifvets träd som han,
de yrkesbröder, som inte följde modet, de
dela hans odödlighet och äro unga som han
den dag som i dag är. Men de italiserande
gossarne äro längesedan döda — allihop.
Det är på det sätt, som Rembrandt
skapade sin konst, och endast på det
sättet, en sann och gripande nationel
konst tillkommer, en konst lika lefvande,
lika egenartad och lika dyrbar för ett
folk som det hemländska tungomålet,
hvilket väl annars alltid brukar betraktas som
ett folks dyrbaraste och egnaste
egendom. Ett eget språk kanske ej alltid
enbart berättigar ett folk till en fortsatt
tillvaro; då hade många vilda stammar
skäl att protesterande resa sig ur sina
grafvar. Men en nationel konst i full
blomning skulle hos det folk, som ägde
den, betyga en odling så hög och
själfständig, att det för visso skulle blifva en
plikt för mänskligheten, en plikt dikterad
af andlig själfbevarelsedrift, att värna
den nationens rätt till ett eget lif.
— — — När skall den svenska
konsten helt våga steget från det löjliga till
det sublima — från dumme August till
Rembrandt? Steget kanske ej är så långt.
Det är kanske redan halfvägs taget.
Kanske gäller det blott att i vredesmod
kasta af de sista resterna af den
internationela dräkten — och så börja leken
på allvar. — — Näsan i vädret! Det
skadar inte — då det gäller vår egen lek.
På hemresan från Italien kom jag en
vårdag till Paris. — Det fanns inte många
svenska målare där, och just inga
ungdomar. Men en ung målare af mina
bekanta träffade jag i alla fall.
— Nå-å? frågade jag.
— Hvad menar du?
— Hur du trifs?
Han såg på mig med en blick, som
inte var ljus.
— Hur jag trifs!–Jag trifs inte
alls. . . . Kort och godt: Jag längtar hem!
— Så-å, vi längtade ut, när vi voro
vid din ålder.
— Ja, det va’ ni det. Och undra på
det! Ni hängde ju och dinglade i luften
därhemma, utan att ha något att hålla
er till .... så vida ni inte ville hålla
»gubbarne» i rockskörten och »hofmåla»
miinchener-brunt. Någon »svensk skola»
fanns ju inte den gången, det ljögo bara
de där guldbokstäfverna i
Nationalmuseum. Några redan glömda ansatser ska’
vi inte tala om. Det var inte fint för en
målare att vara svensk på den tiden.
Och att publiken då blef indifferent
var väl mindre att undra på. — — —
Vi ha haft det annorlunda. Vi ha haft
något att bygga vidare på, ty ni — det
skall en gång sägas — ni gjorde ändå
en revolution därhemma, när ni slutligen
kommo hem. För första gången blef
luften blå och frisk som nordisk luft är,
och träden började ändtligen grönska —
ni öppnade ögonen på oss unga för vår
natur. — — Naturligtvis hade ni olater,
franska konster och dylikt, som ni kanske
inte själfva visste af. Men ni uträttade
i alla fall något genomgripande och godt,
om det också inte var. . .
— Mycket, menade du... tack.
— Nej . . . allt menar jag — och
gudskelof för det. Ännu finns det något
för oss att göra, och det är inte det lilla
det. Men hemma ska det ske. . . bara
hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
