Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En öfvermänniska. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖFVERMÄNNISKA.
stått förströdt konverserande, hvilka det
gällde att helst genast ge ett starkt och
varaktigt intryck af elegans och
världsvana. Han log, icke muntert utan just
tillräckligt för att angifva en fullkomlig
tillfredsställelse med sig själf och alla de
ärade medmänniskor, hvilka befunno sig
på samma eller jämförlig samhällsgrad,
han rörde sina fötter i en rytm, som
harmoniskt markerades af alla kroppens linjer
ända upp till axlarne och höll sin
hufvudbonad, ett alldeles namn- och
formlöst stackars ting, innesluten af armen
med den respekt andra blott skänka en
ny felbhatt. Och ändå borde den djupa
skugga, hvari jag satt, ha gjort mig
obemärkt för hans första blick, och utom
mig var rummet, som sagdt, alldeles
tomt. Efter ett par sekunder bugade
han artigt och vänligt mot mig och gick
fram till kakelugnen, där en brasa brann.
Hade hans sätt och min förut kunnat
komma en att glömma det tydliga språk,
som talades af hans utstyrsel, så tog
det röda eldskenet, hvilket gaf skugga
åt hans ansikte och i skarp silhuett
fram-häfde alla oregelbundenheterna i kroppens
konturer, bort hvarje illusion, ehuru han
ställt sig där, icke som den som lockas
och har behof af värme, utan som en
väntande helt enkelt, en iakttagare af
hvad som försiggår omkring honom.
Han var jämmerligare här än ute i snön,
ty brasans trefnad gaf liksom i kontrast
allt det, som en dylik stackars varelse
måste sakna, hemmet, en ordnad tillvaro,
alla slags dunkla föreställningar för
fantasien, och hans på en gång magra och
påsiga paltor tycktes kunna suga in alla
strålar och bara hungrigt begära mer
och mer.
Efter en stund såg jag upp vid att
han befann sig tätt intill mig, leende
och bugande igen, men nu mera bestämdt
riktande sig till mig med ett beslut att
genast eröfra mig. Han var gammal,
I49
mycket äldre än hvad hållningen angaf,
skägget var grått och oordnadt, håret
glest öfver hjässan och med alltför långa
lockar kring halsen, ögonen bruna med
icke längre rena hvitor, leendet trots allt
icke saknande tjusningsförmåga. Hans
gester, onödigt uttrycksfulla, hade något
affekteradt afrundadt och långsamt i sina
rörelser mot bröstet, något af förlegadt
mode; i hans stämmas käckhet var
också samma uttryck af gengångare från
det, som aldrig riktigt lefvat.
»Min herre», sade han, »jag tör
måhända icke våga förutsätta mitt namn
bekant?»
Det var mig omöjligt att
tillfredsställa honom, hur väl jag än såg, hvad
han väntade för svar.
Hans leende blef litet beskuggadt.
»Jag har endast mig själf att skylla för
att så är förhållandet», sade han. »Det
är länge nu, sedan jag ådrog mig någon
allmännare uppmärksamhet, alltför länge
kanske, och min herre är ung. Mitt
namn» — han gjorde en liten konstpaus
och höjde hufvudet tillbaka för att bättre
öfverskåda effekten — »är Falk von
Essen.»
Jag satt likadan. Hans min
snuddade vid bitterhet, men han var genast
herre öfver den, och helt naturligt bragte
honom detta nya prof på världens otack
och glömska till ett slags öfvergifvet
humoristiskt trots och skämt med sig
själf som med allt det andra ologiska.
»Ett egendomligt namn, min herre»,
återtog han, »delvis förklarligt af att det
egentligen är två. Det första är min
oförytterliga tillhörighet, det andra är
ett antaget, ett nom de guerre, hvilket
med friherretitel framför icke är utan
sin glans; sammanställningen af båda
namnen slutligen med den, som det tyckes,
tämligen svaga ryktbarhet den nått,
torde kunna angifvas som en resumé af
hvad jag bragt det till i lifvet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
