Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En öfvermänniska. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i50
PER HALLSTRÖM.
med all sin kraft i vänstra tömmen och
bibragte den lilla hästen ett medvetande
om nuet, som nära nog höll på att lägga
oss alla tre i diket och mig underst. Så
gjorde han ett motsvarande ryck i den
högra och fick oss upp på isgatan igen
just lagom för att passera en fotgängare,
stadd på vandring åt samma håll som
vi och tydligen i samma glömska af
omgifningen.
Det var lätt att se, att det var en
strykare. Sådana ha en alldeles särskild
gång, mer jordbunden och maskinmässig
än andras, beroende, antar jag, på att
frånvaron af mål eller den hopplösa
likgiltigheten därför gett dem en prägel af
att viljan sprungit midt af och endast
vanan ännu på obestämd tid håller
rörelsen vid makt. Det tar sig ut som att se
en skridtande häst med tömmarne slaka
efter sidan, öronen tankfullt sänkta, men
ögonen halfslutna, magen tom och
fötterna ömma. Den skymt jag uppfattade
af mannens kläder bestyrkte antagandet.
Det var sådana som tyckas aldrig kunna
ha varit nya, aldrig ha ägt någon färg,
och som meddela samma föreställning
om den frysande mänskliga kroppen
innanför dem — finns det en mera
hjärtskärande tanke, än när man inför dylika
figurer ställer sig den frågan, om också
de ha varit barn och föräldrar ha lett
emot dem i stolthet och glädje? Och
det måste ändå oftast ha varit fallet.
Skjutspojken hade inga tankar att
meddela mig, vare sig om hermelinen
eller om mannen i fråga. Det enda jag
uppnådde var att sjunka i hans aktning
— det kunde jag se på hans rygg —,
för resten var han upptagen af
bemödanden att på det föreskrifna sättet i traf
och med muntert klingande bjällror
inkomma till hållstationen, hvilken just nu
uppenbarade sig bakom hvita rönnar.
Där försvann han på det stelbenta sätt,
som är körsvenner eget, i drängstugan,
och den lilla hästen i stallet, eller också
togo de fel och gjorde tvärt om, hvilket
de säkert icke själfva skulle ha märkt
och troligen inga andra heller, ty det
var en typisk sömndrucken
gästgifvaregård, och hållkarlen och pumpen i sin
halmtäckning ägde, så vidt jag kunde
finna, endast inre skiljaktigheter. Själf
gick jag in i gästrummet utan illusioner
om den tid jag skulle bli nödgad
tillbringa där. Där var tomt; den grofhyade
pigan försvann genast, och jag satte
mig i den tunga dagern att vänta.
Efter en liten stund ljöd en röst i
förstugan, en öfverraskande röst, som
tvang mig att lyssna. Den var icke
munter, långt därifrån, den hade en
stridbar ton, som om den varit van att
öfvervinna motstånd, men därtill en
öfverlägsen säkerhet och tro på sig själf, en
elegans i läget, som måste imponera.
Den gjorde det äfven här; pigans tröga
och mumlade invändningar trycktes allt
längre tillbaka i mörkret — de gällde,
efter hvad jag tyckte mig förstå, en tvist
om drängstugans eller gästrummets
användbarhet för ett särskildt fall.
Motståndet gaf efter, dörren öppnades, och
mannen från landsvägen trädde in.
Det finns mänga sätt att stiga in i ett
rum på, och flertalet människor torde ha
minst två till sitt förfogande. Det ena
användes, när rummet är tomt eller
endast välbekanta eller fullkomligt
betydelselösa människor förut finnas där, det
andra när det gäller att genast vid de
ögonkast, som möta en, inge en
föreställning antingen om öfverlägsenhet och
herravälde öfver situationen eller
anspråkslöshet och oskadlighet — beroende dels
på temperament, dels på mera tillfälliga
omständigheter. Den man, som nu steg
öfver tröskeln med ett par mycket
trasiga skor, bar sig åt alldeles som om en
flod af ljus skulle ha slagit honom till
mötes, och rader af festklädda gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
