Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anton van Dyck och utställningen i Antwerpen af hans arbeten. Af Pauw Buschmann j:r. Öfvers. från förf:s manuskript. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
PAU W BUSCHMANN J:R.
som senare skulle utgöra van Dycks
största ära.
I sitt stålharnesk synes Sankt
Martin, en ståtlig yngling, en face midt på
duken, sittande på sin präktiga hvita
häst. Med en behagfull rörelse af
värjan klyfver han den vida röda manteln,
som två tiggare, sittande till höger, hålla
sig beredda att mottaga. Figurerna
afteckna sig mot en blå himmel med hvita
moln i ett jubel af klara och lysande
färger.
Och dock kände van Dyck sig aldrig
riktigt väl till mods i dessa taflor, som
fordrade ett så rikt mått af fantasi. Den
enda genre, som fullkomligt passade för
hans talang, var — låt oss säga det en
gång för alla — porträttet.
Det är endast i porträttmålningen
han skall blifva den oförliknelige
mästaren —- i ingen annan genre skall han
någonsin uppnå denna sällsynta
fulländning. Och hvad se vi? Jo, vid samma
tid som han strök stora dukar »à la
Rubens», hvilka egentligen endast voro
ungdomsförsök utan något särdeles
värde, målade han utsökta porträtt, som ha
förblifvit värdiga att visas vid sidan af
taflorna i hans bästa manér.
Efter några månaders vistelse i
England, dit han blifvit kallad till Jakob I:s
hof, företog van Dyck 1621 den stora
Italiaresan.
Denna konstnärliga pilgrimsfärd
åstadkom ett fullständigt omslag i vår
mästares talang. Den italienska renässansens
öfverväldigande mästerverk vände upp
och ned på och omgestaltade allt hvad
han hade lärt där hemma, och framför
alla var det Tizian som blef föremålet
för hans dyrkan. Han tillbad denna
varma, purprade kolorit, detta rödbruna
ljus, skälfvande af söderns atmosfär. Han
analyserade, han dissekerade utan rast
eller ro denne mästares arbeten och
lyckades slutligen intränga i hans konsts
hemligheter. Och Rubens’ inflytande,
som var så mäktigt i arbetena före 1621,
tyckes för ögonblicket vara undanträngdt
af den italienske mästarens.
Ja sannerligen, Italien har gjort mer
än riktat hans palett och uppfostrat hans
öga, det har löst honom från en
förödmjukande träldom, det har frigjort
honom från ett inflytande, som var på väg
att tillintetgöra hans personlighet.
När van Dyck begaf sig till Italien,,
var han ingenting annat än Rubens’
lärjunge; han skulle återvända till
fäderneslandet som sin egen mästare, och hans
ära skulle icke blifva mindre än
föregångarens. Redan fore afresan hade den
unge konstnärens rykte passerat
hemlandets trånga gränser, och han blef i
Italien mottagen med öppna armar af
landets stora. I Genua, i Rom, i Venedig,
i Palermo, öfverallt fick han äran att
porträttera kyrkans och statens högsta
dignitärer och adelns elegantaste damer.
Tyvärr har Italien icke visat sig
särdeles ifrigt att lystra till
utställningsko-miténs upprop; där fanns endast en tafla,
som kom direkt från Italien. De
fåtaliga arbeten, som anländt från andra
håll, gifva blott en ofullständig
föreställning om hvad vår konstnär
åstadkom-under loppet af sin resa.
Det var ungefär 1626 eller 1627, som
van Dyck återkom till sin födelsestad..
Då hans talang nu var erkänd i
utlandet, dröjde hans fosterland icke att i sin
tur öfverhopa honom med utmärkelser.
Beställningar strömmade till frän alla
håll, och under de sju år han
tillbragte-i Antwerpen ägnade han sig nästan
uteslutande åt att måla religiösa ämnen för
kyrka och kloster. Det vill säga, han
uppoffrade sina böjelser och anlag för
en sysselsättning, som visserligen var in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
