Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om sommaren sköna när marken hon gläds... Af Ellen Key. Med 7 bilder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2öO
ELLEN „KEY.
bolligt runda björkar, trotsiga och raka,
glitterglada och tungsinta björkar bredvid
hvarandra! Ingen vet, hvad björken är,
icke huru skimmerhvit, icke hur kraftigt
grön, icke hur mångfaldigt individuel den
kan vara, som icke sett den i Dalarna
och i Värmland — framför allt i Värmland
— under för- och högsommartiden!
Omkring björkarna lyser det på marken af
sippor; från det alskuggade bäckdraget
glimmar kabblekans guld, och på de
soliga sidderna tindrar vänligt lofvande
smultronblommen. Dessemellan komma
grandungar och fält men ingendera
många eller långa. Och sålunda vandra vi
fram till de första, af de med Gösta
Berlings sagoskimmer omgifna
ställena vid Fryken, nämligen »Svartsjö»
och det närliggande »Borg», hvilka i
verkligheten heta Östra Emterviks
kyrka och Herrestad, den nuvarande
komministergården. Här på kyrkbacken, under
lummiga, blommande träd och en
himmel, full af silfverhvita, stora
sommarmoln, — sådana konstnären såg dem,
innan han i Svartsjö kyrka efterbildade
dem — läste vi om Lerhelgonen. På
kyrkogården — där ännu de
sorgflors-formade svarta järnkorsen rassla för
sommarvinden i det stripiga gräset —
läste vi, ledsagade af gökrop, om
spelpartiet på Aquilons graf här utanför
muren. Vid »Borg» står ännu det
gam-1 a grå trähuset på den höga backen med
granparken till vänster och med en
rikedom af ung löfskog på den branta
sluttningen ned mot Fryken, som här
utbreder en stor yta både åt norr och
söder. Utsikten är åt båda hållen
sällsynt skön. Mot de höga, mildt bågande
bergslinjerna, svepta i drömlätta slöjor
af den ljusaste blåhet, tecknade sig de
fint formade uddarne ljusgröna, blågröna
eller svartgröna.
Under de invid granarnas mörker
blommande körsbärsträden, bland för-
gätmigejerna i gräset nästan väntade vi
att se grefvinnan Dohnas och Gösta
Berlings unga gestalter, då en kråkas
kraxande påminde oss, att grefvinnan Märtas
ondska drifvit dem bort från denna
skön-hetsvälsignade plats, öfver hvilken
män-niskolifvets vemodsskuggor alltid hvilat!
På aftonen märkte vi, att vi ej
endast befunno oss i Selma Lagerlöfs utan
äfven i Gustaf Frödings Värmeland —
genom ett zigenarfölje, som slog upp
sitt tält i vår närhet! Under prat med
männen — hvilka flödande talade franska
och italienska — sågo vi en hemsk gammal
kvinna spå i händerna, en vacker ung
flicka dansa med små smidiga bruna
fötter på ljungen och några gudomliga
ungar med tummarna i sina varmröda
munnar ur stora svarta ögon beskåda den
blåögda och linhåriga barnskaran
omkring lägret. Min väninna var genast
färdig med en strof ur Fröding, som
hon — i likhet med en del andra
svenskar, hvilka förstå hvad sång är — kan
nästan utantill. Från första dagen till
den sista följde mig sålunda dessa
dikter, hvilka, likt inga andra sedan
Bellmans dagar, lyriskt sammansmält svenskt
folklif med svenskt landskap.
Från östra Emtervik kommer man till
de små gårdar, hvilka i Gösta Berlmgs
saga omtalas under namnen »Munkerud»,
»Berga» och »Lilliekronas hem». Detta
sista var för oss af särskildt intresse, ej
blott som platsen för en af de skönaste
prosaidyller vårt språk äger, utan som
Selma Lagerlöfs eget barndomshem. Det
heter i verkligheten Mårbacka och är en
typisk liten värmländsk herregård,
liggande just vid foten af den östra
bergåsen. En björkallé leder upp till en röd
envåningsbyggnad, omgifven på ena sidan
af en stor mängd små uthus och på
ömse sidor af en stor trädgård, där
fruktträden nu stodo hvita och
trädgårdsblommor vuxo förvildade i gräset. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
