Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En äkta man. Lustspel i en akt af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
KARL HEDBERG.
Rikard.
Då vill jag råda dig att med det snaraste gå
och göra sammaledes. Det kan inte gärna vara
något, som hindrar dig — och det är alltid roligt
att få olyckskamrater.
Lindén.
Olyckskamrater — det menar du väl ändå inte ?
Rikard.
Hm — nej, mitt äktenskap är ju lyckligt — men
sådana är det i alla fall temligen ondt om, som
du kanske vet.
Lindén.
Ja visserligen —
Rikard.
Således är det ganska matematiskt antagligt, att
du skulle’ råka illa ut, och då blef du ju på sätt
och vis en olyckskamrat.
Lindén.
Ja, på det sättet så — det har du rätt i! —
Därför gifter jag mig nog heller inte.
Rikard.
Nå, ser du det! Och uppriktigt sagdt för
resten, så är det bestämdt under alla förhållanden
mycket angenämare att vara ungkarl!
Lindén.
Och det säger du, som — hm — men det är
väl ändå mera en façon de parler, för ångra dig
kan du väl inte göra?
Rikard.
Nej, inte precis, men — ja, gud vet, någon
enstaka gång kanske — (stiger upp och går ett slag
öfver golfvet). För tillfället till exempel — det
måtte vara vårluften som väcker sådana
märkvärdiga frihetskänslor hos mig och sätter oro i
kroppen — jag har riktigt svårt att sitta still. Och
när man är gift, så måste man sitta still —
Lindén.
Inte alltid väl ?
Rikard.
Jo alltid! Det är verkligen träffande att likna
äktenskapet vid en hamn. Där ligger man
fast-kedjad vid samma evigt lugna plats, instängd på
alla sidor, och utanför i lifvet ser man de andra
kryssa och jaga hvarandra som lustjakter för
svällande segel. Och om man försöker sticka ut för
att fa vara med i leken, så blir man utskrattad,
ungefar soin om man vore en lastskuta.
Lindén.
Jaså, har du försökt det då?
Rikard.
Jag? — Nej, men om, säger jag! Och bara
tanken på det kan göra en bitter.
Lindén.
Ja, men jag tycker, att när man har en söt fru
att kryssa med inne i hamnen, och som inte
skrattar åt en —
Rikard.
Det hjälper inte! (efter en paus i det han sätter
sig igen). Säg mig för resten uppriktigt en sak,
Alf — tror du verkligen, att det är meningen, som
vi i allmänhet är skapade, att vi i hela vårt lif
ska gå och älska samma kvinna?
Lindén
(efter att ha funderat.)
Ja, det tror jag — åtminstone om vi inte få
henne!
Rikard.
Ja, det är ju möjligt! — Men om man liar
henne och är säker på att alltid få ha henne, så
blir saken mera tvifvelaktig. Kärleken lefver inte
bara af sig själf. Det är med den som med en
brasa — får den inte nytt bränsle, så slocknar den
slutligen — och just i det där bränslet ligger
svårigheten.
Lindén.
Ja, det kan förstås inte alltid vara lika hett
som i början, men det är ju inte heller
nödvändigt — bara man annars riktigt sympatiserar med
hvarandra.
Rikard.
Det skall allt vara en ovanlig sympati, det —
och hur ofta förekommer det?
Lindén
(ser på honom).
För att vara en lycklig äkta man, är du väl
pessimistisk, tycker jag,
Rikard.
Hvem tusan har sagt, att jag är lycklig?
Lindén.
Det sa’ du själf, alldeles nyss.
Rikard.
Hin —, ja, det är mera en sådan där negativ
lycka. Hedda och jag — ja, du är ju min vän —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
