Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En äkta man. Lustspel i en akt af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
KARL HEDBERG.
har aldrig frågat mig, hvad det var som så plötsligt
kom mig att resa ut i vintras —
Rikard.
Nej, hvarför skulle jag göra det? Det är ju
klart, att det när som helst kan falla en in att resa,
när man är i dina omständigheter. Det har du
ju för resten gjort ett par gånger förut också —
och om jag minns rätt, så har du sagt, att det var
för din hälsa —
Lindén.
Det har jag sagt, ja — men jag hoppas, du
tror mig, om jag nu säger, att jag har narrats för
dig därvidlag?
Rikard.
Ja, kan jag stå till tjänst med så litet —
Lindén
(med samma högtidlighet).
Det är inte min kropp, som jag farit ut för att
böta utan mera min själ — fast det tyvärr aldrig
lyckats. Men det är en så pass invecklad historia,
att det är bäst, att jag börjar från början.
Rikard
(bekvämt tillbakalutad).
Gör det, gamla gosse — gör det!
Lindén.
Du kommer ju ihåg, att vi för en fyra, fem år
sedan umgingos mycket hos Rittners, den tiden de
voro nygifta.
Rikard.
Ja, visst gör jag det. Det var ju hos dem, som
jag först gjorde bekantskap ined Hedda och blef
kär i henne.
Lindén.
Du gjorde det, ja — och det samma gjorde
jag, fast det var litet senare. Jag kom inte till
sta’n det året, förrän sent på hösten.
Rikard.
Ja, det minns jag också. — Nå, hvad är det
mer med det ?
Lindén.
Du uppfattade visst inte mina ord riktigt. Jag
gjorde detsamma, sa’ jag — det vill säga, inte bara
hennes bekantskap utan också — också det där
andra.
Rikard.
Det där andra? (plötsligt). Hvad behagas? Me-
nar du kanske, att du också — nej, det är väl
inte ditt allvar?
Lindén.
Jo, det är det! — Ser du, jag kunde ju inte
veta, att jag på något sätt gick i vägen för dig.
Jag såg visserligen, att du uppvaktade henne, men
det hade du gjort med så många, att det inte var
särdeles mycket att rätta sig efter. Och som din fru
redan då var mycket vänlig mot mig, så —
Rikard
(sarkastiskt),
Jaså, hon var det! — Och det tog du kanske
som en uppmuntran — hvad ?
Lindén.
Ja, det vill säga, jag tyckte att —
Rikard.
Ditt nöt! Den vänligheten berodde naturligtvis
på, att hon tyckte det var roligt att få prata med
dig om mig.
Lindén.
Nej, det undvek hon tvärtom i allmänhet!
Rikard.
Jaså — Nåja, det var ju tämligen genomskinligt.
Lindén.
Jag önskar, att det hade varit det, för då hade
jag antagligen aldrig sagt någonting och sluppit
utsätta mig för att få en korg.
Rikard.
Hvad — gick det så långt till och med? —
Hm, ser man på! Och det har Hedda aldrig talat
om för mig.
Lindén.
Nej, hon har en ovanligt finkänslig natur —
och hvad mig beträffar, så trodde jag, när jag
sedan genom hennes förlofning med dig fick veta
orsaken till hennes afslag, att jag snart skulle
lyckas öfvervinna den där dårskapen — och då var
det ju onödigt att —
Rikard
(misstänksamt).
Trodde, säger du — ? Således —
Lindén.
Ja vänta, skall du få höra. Strax efter att ni
förlofvat er — det var på våren, som du vet —
for jag ner på landet till mina släktingar, och
sedan kom jag inte tillbaka förrän till ditt bröllop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
