Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En äkta man. Lustspel i en akt af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÄKTA MAN.
i9i
Att jag verkligen med någorlunda jämnmod kunde
vara med om det, tyckte jag bevisade, att jag var
så godt som botad, och därför ansåg jag mig kunna
umgås med dig och din fru, som om ingenting
passerat.
Rikard.
Det var mycket vänligt af dig.
Lindén.
Ja, det var i den bästa afsikt, det kan jag
försäkra dig. Men tyvärr hade jag missräknat mig —
det dröjde inte länge, förrän jag kom underfund
med, att mina känslor för Hedda endast hade
blifvit döfvade, så att säga, och rätt som det var,
kvicknade cle till igen.
Rikard.
Och det sitter du här och erkänner helt
trankil!!
Lindén.
Ja, sina känslor kan man inte befalla öfver, så
det behöfver jag inte skämmas för. Men det orätta
af mig var naturligtvis, att jag inte, så snart jag
märkte detta, drog mig ifrån er helt och hållet.
Det hade varit min skyldighet mot dig och mig
själf — för man vet ju aldrig, hvad som kan
inträffa —
Rikard.
Nå, därvidlag får jag säga att —
lindén
(fortsätter).
Det insåg jag nog också från första stund, men
trots alla mina föresatser kunde jag ändå aldrig
förmå mig till det. Vår vänskap har ju varat så
länge, att jag tyckte det var väl hårdt, att jag till
på köpet skulle gå miste om den, sedan jag redan
måst göra en så stor uppoffring. Och på det
sättet var det, som jag kom att gå en medelväg och
stanna kvar —
Rikard.
Kallar du det för en medelväg —
Lindén.
Låt mig tala ut! — Och stanna kvar för att
när jag kände, att det blef för svårt, resa bort på
en tid och försöka återfå mitt lugn. Och genom
det så lugnade jag också mitt samvete något så
när — fast det naturligtvis alltid plågat mig att se
ditt stora förtroende för mig. Tänk till exempel,
sa omisstänksamt du många gånger lämnat mig på
tu man hand med henne —
Rikard
(stiger tipp och går af och an).
Ja, det har du min själ rätt i! Jag har haft
ett kolossalt förtroende för dig — och att du.
Alf, — ja, att du skulle svika det, var verkligen
mer än —
Lindén.
Nej, svikit det har jag inte, det ger jag dig
mitt ord på. Jag har aldrig glömt, att din fru var
— hm — var din fru. Men jag med mina stränga
rättsbegrepp tyckte ändå, att det på sätt och vis
var att föra dig bakom ljuset.
Rikard.
Nå, det går an, att du inte är så vidare
förförisk !
Lindén
(blygsamt).
Nej, det var också det, jag litade på. — Men,
som sagdt, man vet aldrig, hvad som kan kända
och -— och jag har ännu inte talt om allt sammans
för dig!
Rikard.
Jaså — är det något mera?
Lindén.
Ja, så där har det nu varit hela tiden, men så
några dar, innan jag for ut den här gången, var
jag uppe och sökte dig på kvällen, men du var
borta och hade lofvat att snart komma hem, så
Hedda bad mig stanna och hålla henne sällskap
under tiden. Nå, det gjorde jag naturligtvis, men
Hedda var så underlig och inte alls lik sig, som
hon brukar. Litet allvarlig är hon ju alltid, men
nu var hon riktigt melankolisk, och jag fick
uppbjuda hela min förmåga —
Rikard.
Tjusningsförmåga ?
Lindén.
Nej, mera pratförmåga för att få henne att säga
något. Men så kan du tänka dig, började hon,
utan att jag fört ämnet på tal — för det har jag
aldrig gjort — att tala om min första bekantskap
med henne och våra — hm våra minnen från den
tiden — frågade, om jag kom ihåg, när jag
svärmade för henne — och så där vidare.
Rikard.
Det kunde hon nästan ha låtit bli! — Nå, och
dä var det slut på din ståndaktighet förstås?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
