Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det hundrade häftet. Af Karl Wåhlin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 36
KARL WÅHLIN.
EMIL KLEEN.
Verner Söderhjelm, af hvars hand vi
hoppas få mottaga hans fullständiga
biografi. I samma tidskrift har Ellen Key
på sitt eget vackra sätt gifvit oss en
helhetsbild af honom.
I »Ord och bild» har Tavaststjerna
medverkat både under eget namn med
uppsatsen »Helsingfors i sina monument»
(i femte årgången), under signaturen
Finke Finne med »Sekularparentation i
ordenskapitlet Den svenska Pinden, hållet
öfver stormästaren Karl Mikael Bellman
pä hundrade årsdagen af hans död» (i
fjärde årgången) och under signaturen Per
Spicax med »Litteraturbref från Finland»
samt »Kalevala och den finska konsten»
(i första årgången). Efter hans död (den
20 mars 1898) inflöt prosadikten »Än
lefva de gamle gudar!» och samtidigt
en minnesruna öfver honom af den unge
finske skalden Arvid Mörne.1
1 Porträtt åtföljer denna uppsats.
En med Tavaststjerna i
kraftgenialitet och spontant lynne befryndad natur
var Pelle Molin, som den 27 april 1896
helt ung afled i Bodö på Lofoten. Då
hans berättelser »Tack ska’ du ha» och
»En ringdans medan mor väntar» 1895
stodo att läsa i »Ord och bild», var han
ännu en i litterära kretsar okänd man,
och först genom Gustaf af Geijerstams
uppsats i »Ord och bild» »Ett svenskt
skaldeöde» (1896) riktades allmänhetens
uppmärksamhet på den då redan
bortgångne författarens lif och verk.1 Hans
sedermera utgifna efterlämnade skrifter,
den lilla volymen »Ådalens poesi», låta
honom framstå icke blott såsom en
ursprunglig och kraftig skildrare af folklif
och natur i Norrland utan nästan såsom
den litteräre upptäckaren af denna vår
nordliga landsända med dess outtömliga
tillgångar äfven på sägnernas virke och
lynnets malm.
Om Molin företedde påfallande
lynneslikheter med Tavaststjerna, så var
däremot Karl af Geijerstam med sitt blida
och reflekterande lynne den senares
fullkomliga motsats, hvilket ej hindrade att
de lifligt sympatiserade med hvarandra.
Geijerstam hade tidigt bestämt sig för
ingeniörsbanan och blef tjänsteman i
kongl, patent-och registreringsverket; men
hans egentliga lifsintressen lågo åt det
filosofiska hållet. Hans tänkande hade
fått sin form och prägel i synnerhet af
Herbert Spencer. Ingen författare af
hans gerteration har så öppet och
oförbehållsamt som han uttalat sig om sina
inre upplefvelser. Man får vid läsningen
af hans efterlämnade skrifter intrycket af
en människa, som hade helt andra
begrepp om stort och litet, om hufvudsak
och bisak än de i världen allmänt gängse,
af en natur, som sökte sanning och
klarhet i lifvets djupaste frågor med samma
1 Porträtt åtföljer denna uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
