Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det hundrade häftet. Af Karl Wåhlin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET HUNDRADE HÄFTET.
22 7
framställningskonst hafva läsarna af »Ord
och bild» fått en föreställning genom
hans uppsatser »Familjeinteriörer frän
trettioåriga krigets tid» och
»Spanskgrandezza» (i andra och tredje årgångarna).
På den svenska historiens fält rörde
sig" äfven Ellen Fries († den 31 mars
d. å.), Sveriges första kvinnliga filosofie
doktor, och äfven hon ägde förmågan
att göra häfden lefvande för sina läsare.
Hennes tid delades emellan befattningen
såsom studierektor vid Ahlinska skolans
gymnasialafdelning och historiskt
författarskap. De grundliga insikter, hon under
sin studier förvärfvat, använde hon gärna
äfven för populärt skriftställeri, och i
sina arbeten »Märkvärdiga kvinnor» och
»Teckningar ur den svenska adelns
familjelif i den gamla tiden» talar hon
visserligen med forskarens allvar men
också med kvinnans värme om de
lifs-områden, omkring hvilka de kvinnliga
intressena företrädesvis röra sig. I »Ord och
bild» har hon (i andra årgången)
offentliggjort en reseskildring af den gamla
bayerska staden Rothenburg ob der Tauber,
hvilken lockat mången senare resande att
uppsöka denna undangömda
skattkammare för medeltidsarkitektur, samt (i
fjärde årgången) »En historisk vandring
genom Stockholm» —en sammanfattning
af en serie föredrag öfver hufvudstadens
byggnadsminnen, hvari hon kraftigt
förfäktar dessas pietetsfulla bevarande
under den nydaning, som Stockholm håller
på att undergå. Ännu ett bidrag af
Ellen Fries kommer våra läsare till godo.
Vi hafva nämligen kort före hennes
frånfälle mottagit en pä observationer i
första hand grundad studie öfver
»Holländskt folklynne och holländsk konst».
Med namnet Karl A. Tavaststjerna
ledas tankarna till de jäsande
sjuttio-och åttiotalen, ur hvilkas
omsmältnings-processer framgått och danats de
flesta af de begäfningar, som nu äro verk-
samma inom litteraturen. Och hvar
skulle det jäsa, om icke i denna
våldsamma, ömtåliga och veka
skaldesjäl! Den Valborgsmässoeld, som
ungdomen går ut att se på och fröjdas åt,
när de första vårdagarna äro inne, brann
för honom ej i några flyktiga stunder
— den stod för honom som den fyrbåk,
efter hvilken han ständigt styrde sin
kosa, någon annan kände han icke. Han
misstrodde världen från den stund han
förnam dess afvoghet eller likgiltighet
för hans hänförelse och hans
framtidshopp. Hans skepsis och ironi äro
alltigenom den kränkte idealistens. I lif
som i diktning var han en de starka,
häftiga impulsernas man. Därför var
han i all synnerhet lyriker. Hans hand
ägde en öm konstnärlighet, när den
fattade i lyrans strängar. Man märker,
huru han ofta sjungit sig lycklig igen,
när lifvet synts honom som mest kulet.
Hans barndoms- och ungdomshistoria
har nyligen tecknats (i Atheneum) af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
