Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sommaren sköna när marken hon gläds... Af Ellen Key. Med 8 bilder. II (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SOMMAREN SKÖNA NÄR MARKEN HON GLÄDS
i83
i de finska pörtena, så hafva däremot
de finska baden, näfverkontarna och
näf-verskorna m. m. blifvit äfven för den
svenska befolkningen oumbärliga, och bland
de många små röda uthusen vid gårdarna
är nästan alltid ett badstuga. Utom
näfverkontarna ser man äfven här de stora
spånkorgarna, som i de flesta
bergstrakter bäras på ryggen, och flera andra af
de primitiva hjälpmedel, hvilka bidraga
att gifva bygden dess ålderdomliga och
kulturhistoriska intresse. I skogstjärnet
det, för hvilket Gösta Berling och
Brobyprästen här uppe blefvo offer. Mot
Finnskogarnas förtrollning behöfvas
starka, vare sig andligt eller kroppsligt,
stimulerande medel, och ännu sätter naturen
stundom vildsinnets, stundom tungsinnets,
stundom slösinnets prägel på människorna.
Allt efter olika lynnen verkar den
långvariga ensamheten ett alltjämt stegradt
behof af människor eller en alltjämt växande
fientlighet mot dem. Som ett exempel
på det senare visade man oss en åttio-
KOLMILA I GRÄSMARK.
ligger sålunda ännu en för fisket brukad
flotte, hopbunden med vidjor; på den
smala skogsstigen utsättas alltjämt de
grymma fågelsnarorna af stenar och
grenar, och stundom får man ännu höra
al-eller näfverlurar eka i bergen!
Post två gånger i veckan och en
enda telefonledning — detta är allt som
förbinder bygden med den större
världen utanför. Järnväg, telegraf och
ångbåt finnas ej på åtskilliga goda mil.
Ensligheten och naturen öfva ännu
samma tunga tryck på människosinnet som
årig finngubbe, hvilken, ehuru välbergad,
tidtals lämnat sitt pörte och sin familj
för att alldeles ensam bo i en bräd- och
riskoja i skogen, där han äter stekta
ormar och grodor och med ihållande, ehuru
nästan ordlös ilska afskräcker den
besökande, ifall denne icke strax låtit
skrämma sig af den lilla gestalten, som mera
liknade en trollgubbe eller en blekt stubbe
än en människa, grå som han var från
hufvud till fot: grått det tofviga håret, det
vissna anletet, de onda ögonen och de
trasiga kläderna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
