Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
285
att lösa t. ex. en så fordrande uppgift som
doktor Stockman i »En folkfiende» var mer
än erkännansvärdt, och af »gubben
Hei-necke» i »Ära» hade han gjort en mycket
karaktäristisk figur. Hans förnämsta
sceniska skapelse torde dock ha varit konsul
Bernick i »Samhällets pelare», en
prestation som jag visserligen sett men inte har
kvar något minne af — den lär emellertid
enligt samstämmiga omdömen från pjesens
första uppförande i Stockholm ha varit
mönstergill. Det är väl också först och
främst i samband med denna rol som hans
namn kommer att nämnas i vår
teaterhistoria. —• — —
Lyckan kommer, lyckan går — man
skulle äfven med skäl kunna ändra
ordställningen och säga: Lyckan går, lyckan
kommer. För vår störste dramatiske diktare,
August Strindberg, har den ändtligen
kommit, såvida nämligen lyckan är liktydig
med en odelad yttre framgång och en
alltjämt växande popularitet, hvilket jag dock
förmodar icke alltid är fallet. Efter den
lysande succés, som hans båda historiska
dramer »Gustaf Vasa» och »Erik XIV»
uppnådde på Svenska teatern i höstas, har
nu äfven hans nutidsdrama »Brott och brott»
på Dramatiska teatern haft en varaktig
framgång, i det den upplefvat en mängd, af en
fulltalig och intresserad publik bevistade
föreställningar. Att orsaken därtill kanske lika
mycket är att söka i den omständigheten,
att författaren för närvarande är på modet,
som i pjesens eget värde, är visserligen
efter åtskilligt att döma mycket antagligt,
men det gör ju inte själfva sakförhållandet
mindre glädjande. »Brott och brott»
förskrifver sig från den tid, då författaren
ännu stod midt uppe i den själsstrid, ur
hvilken han utgick med en så förändrad
uppfattning af lifvet och världen. Och när
man känner de tankar, med hvilka han då
brottades, vet man också, hvad detta hans
stycke handlar om — om att hvarje brott,
som en människa begår mot en annan,
inom sig bär fröet till ett förfärligt straff.
Och i skildringen häraf har Strindberg i
»Brott och brott» delvis nått högre än
någonsin förr — aldrig förut har han trängt
djupare ner i människohjärtats mest
fördolda skrymslen, ej heller har hans snille
lyst med en mera intensiv glöd än i
särskildt andra aktens stora scener mellan de båda
brottslingarna. Inför en dylik konst skulle
W
Fot. Dahllöf.
herr pai.me som maurice i »i5rott och brott»
(andra akten).
man förlåta ännu större svagheter än dem,
som vid sidan däraf förefinnas i pjesen —
i de två sista akterna hopa sig ju t. ex.
de yttre följderna af brottet på ett alltför
osannolikt och arrangeradt, om också
dramatiskt verkningsfullt sätt, och personerna
falla, som ofta hos Strindberg,
understundom bokstafligen taladt »ur sina roler» för
att tala med författarens egen mun. Men
så komma också i gengäld repliker, som
falla som klubbslag, och Strindbergs
lysande förmåga att medelst dialogen skänka
sina gestalter lif förnekar sig inte heller
här. Det utförande, som Dramatiska teaterns
artister förlänade stycket, var öfverraskande
godt, på ett par händer alldeles förträffligt.
I Henriettes rol fick fru Lindberg för första
gången efter sitt engagement vid Dramatiska
teatern tillfälle att fullt visa, hvilken stor och
väl skolad talang hon besitter. Den
intelligenta uppfattningen, det i stor stil
hållna och ändå rikt nyanserade spelet, i
tekniskt afseende nästan fulländadt, och
den strålande apparationen gåfvo
tillsammans på ett illusoriskt sätt verklighetens
lif åt denna pjesens onda genius, som utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
