Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fru Kerfstedts senaste novellsamling. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU KERFSTEDTS SENASTE NOVELLSAMLING.
297
som de äkta konstnärerna alltid göra.
Alltid gäller den regeln för den äkta, varma
konstnärsnaturen — antingen kan han
skildra helt eller icke alls, åtminstone vida
sämre än de allra skickligaste
konsthandt-verkarne.
Det fordringslösa i dessa berättelsers
yttre habitus har icke ländt dem till fördel
i jullitteraturens störtflod. Allmänheten har
tagit reda på dem, kritiken kommer att
göra det — mera än vi någonsin kunna
ana — det är min enskilda öfvertygelse.
Hos henne finnes alltid denna intimitet,
denna själsförtrolighet med det skildrade,
som med ens försätter oss utom oss själfva
och i lefvande samband med äfven det för
oss främmande. Stationsskrifvarens hustru
i En julafton får oss genast att lyssna
till hennes samtal med sin man, därför
att han och hon på julaftonsmorgonen lyckas
direkt försätta oss in i ett mindre
ämbetsmannahem med alla dess svärande
motsatser. Hemlifvets debet och kredit få vi
en inblick i — kärleken mellan makarna,
bägges uppoffring för hvarandra i striden
för tillvaron, bägges önskan att trösta
hvarandra för det klena ekonomiska resultatet
af all deras sträfvan, bägges
förhoppningsfulla afskedskyss, som betyder: i morgon
kommer väl åter en dag, bägges kamp
i förlitan på hvarandra och bägges inre,
omsorgsfullt dolda ångest öfver att allt
synes så mörkt och att de måste trefva i
detta mörker, visserligen med glädje öfver
hvarandra och barnen men utan yttre
solstråle -— ett hvardagslifs sorg utan
braskande, utan stora åtbörder, ett litet lif,
som innehåller ett stort lif — kärlekens
uppoffring och kärlekens tröstlöshet, när
den icke har sin lifsluft: lyckan äfven i
det yttre. Det är för öfrigt icke för djärft
att påstå, att det ligger på samma gång
något mycket subjektivt och något af
konstens objektiva utanförstående i fru
Kerf-stedts berättelser i allmänhet.
I en af dessa berättelser — i Bara en
klädning — är t. ex. ämnet så litet, att
det får hela sin hjärterörande förmåga af
den varma sympati, som gör miniatyren
till en världslifsbild, hvilken handlar om,
huru mycket våra små förhoppningar väga
för oss själfva, huru oändligt ljusbringande
en annan människas själfuppoffring i ett
kritiskt ögonblick för oss kan vara. Frågan
gäller ju för Olga blott, huruvida »bara en
Fot. Gösta Florman.
AMANDA KF.RFSTEDT.
klädning», denna verhängnissvolle
klädning, för henne skall bli färdig eller ej.
Olgas fingrar skola sy den — i så fall
skall hon tillbringa hela sin natt på
sy-atelieren, då får hon icke gå på bal, då
blir fästmannen, som väntar utanför, ond,
då bli Olgas arbete, uppoffringar och
hopp gäckade, hennes under en hel veckas
möda hoparbetade balparyr, bestyret med
det friserade håret — allt är gäckadt.
Hennes ungdomliga hjärta skall klappa af
hat och förbittring mot den kalla världen,
mot gemena arbetsgifvare, hennes kudde
skall vätas af tårar under en natt, mörkare
än vanligt i hennes usla lilla hybble, en
natt under hvilken hon skall veta, att »han»
dansar med andra och kanske misstror
hennes kärlek, därför att hon icke gjort
sig lös.
Då hörs en röst från syatelierns hörn
i den sömniga aftonbelysningen. »Olga får
gå.» Det är den ofärdiga Fredrika, själf
bedragen på all kärlekslycka, som talar
drifven af ett oemotståndligt behof att se
solsken i en annans blick, när för henne
lyckans solsken för alltid är förmörkadt,
något af samma slag som burfågelns kvitter
till en annan fågel bortom rutan. Och
bort hoppar Olga, lätt som en fågel i
hjärta och fötter, jublande i himmelshöjd
öfver att hatten är så vacker, balsalen så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
