Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Hellen Lindgren - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
3OI
starka klang, som genomgår boken. Man
kunde därför säga, att den verkar med en
viss klassisk ton af upphöjd ro, om också
denna klassicism någon gång ännu är
omyndig och bristfällig. Det är troligen denna
hjältesagans idealism som bragt
författarinnan att välja Alexanders kärlekssaga.
Alexander, som i flere fall bröt med den gamla
tidens kultur till förmån för en human
åskådning, som icke var den grekiska, och
som just af detta skäl medeltidsskalderna
bland forntidens gestalter valde till
medeltidsriddare, kan därför så lätt för en
flick-fantasi stå i den mystiska dager, som en
Statira, Dareios’ dotter, skänker honom.
För henne kommer han som aningen om
en ny värld, fylld af något som hon icke
kan ge namn, men som vi veta kallas
renässansmod och renässansförbrödringslust,
en svärdets apostel för en kulturreligion,
där det hvarken fanns jude, perser eller
grek, och som sådan, den öfvermänskliga
gåtan, den starke oeh den milde, fyller
han hennes hjärta med en kärlek, starkare
än döden, starkare än motgången, en tyst,
envis och dock slutligen segrande kärlek,
som i oförminskad kraft fortlefver efter
hans död. I moderna omgifningar har det
dock icke lyckats fröken Roos att
omplantera detta motiv, såsom synes af Undret,
där resonemanget fått för stor plats och
författarinnan kommenterat sig själf. En
annan variant på sagan om kvinnohjärtat finner
man hos prinsessan Li-Hang-Tse, hon som
blott kunde längta. Likasom hennes
dvärgträd, hennes klingande silfverklockor och
kråmande påfåglar, har allt också hos henne
blifvit litet och putsadt. Hennes hjärta är
också ett dvärgträd, en liten klingande
klocka, en fågel i bur, som aldrig bryter
gallret, och då hon så skall få gifva
segerpriset för sång antingen åt den unge
Ah-Song, som hon älskar, eller åt den lärde
Fei-Fo, räcker hon blomman åt den siste,
blyg, förvirrad och rädd. Af särdeles mjuk
och luftig medeltidsstämning, ehuru kanske
väl uttänjd i början på rent
barnsagsma-ner med upprepningar, är Prinsessan
Al-dijie, som genomklingas af romanston, just
emedan man icke vet, hvar harpotonerna
eller kyrkklockorna sluta och hvarest de
kärlekssuckande gitarrtonerna taga vid.
Sagan sjunger ett hjärtas requiem om den
dödssjuka prinsessan, som är upprorisk mot
allt men blir nöjd och fridfull när hon
hört kärlekens språk. Hennes trubadur är
dock ännu bättre, om också kärleksvisorna
i formen stå på öfvergångsstadiet mellan
prosa och poesi. Gyrida Germundsdotter
är icke lika lyckad — äfven den har
något osmält öfver sig, ehuru den också har
mycket förtjänstfulla »Anklänge». Det är
ett slags »jungfru med barnet», denna unga
kvinna, som, sedan kärlekslyckan är borta
med hennes älskades död, får
moderlighetens vilda trängtan och går upp i ett
främmande hus och vaggar ett främmande barn,
som gråter, till sömns i sina armar, för
att sedan blifva nunna, säker på att ett
förståndsäktenskap skulle vara en mycket
mera lefvande begrafning än klostrets cell
— en präktig idé, men i formgifningen
tämligen famlande utförd. Det nordiska
tyckes tynga författarinnan, Ermenegilde
hinner icke förbereda stämningen, innan det
tragiska kommer. Hvad slutligen de
nordiska herrgårdssägnerna, som afsluta
boken, beträffar, nedlägger jag min talan.
Jag anar, att just deras anekdotiskt
realistiska natur och större hvardaglighet på
flertalet af läsarna skall verka som en
väl-behöflig omväxling och motsats mot de
stora ämnena. Som sådana afbrott och
mellanakter må de försvara sin plats, ehuru
i konstnärligt värde ej jämförliga med det
öfriga, som novellsamlingen innehåller. Man
kommer ifrån denna sagosamlings läsning
med en djup misstro till att det finns fula
spekulationer, bankkarlars affärer,
millionärers knep eller gatstrykares slagsmål. Man
tror på kärlekens gissningsförmåga att gissa
rätt, på dess credo quia absurdum, på
kvinnohjärtats oöfvervinneliga åtrå efter en
beundrad storhetstyp, man drömmer sig
gärna bort till en på samma gång stillare
och mera passioneradt majestätisk och
andaktsfull tid än vår. Hos fröken Roos
finner man alltid — oberäknadt det
intressanta i hennes originelt experimenterande
formgifning — en poetisk uppfattning, som
icke hör till de vanliga, och för öfrigt en
mycket skarp blick för den historiska
tidsfärgen.
Hellen Lindgren.
Oscar Levertin : Rococonoveller. Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Det är besynnerligt, att det drog så
länge om, innan man lärde sig att se
historiskt på rococon. Watteaus bröstsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
