Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
HJALMAR SÖDERBERG.
färgdrömmar, Oppenorts och Meissoniers
snäckornament, regenthofvets stora
syndighet, abbé Prévosts blida öfverseende
gentemot hjärtats förvillelser, Voltaires enligt
senare upptäckt alldeles för goda hufvud
— allt detta ur hvilket rococon föddes
och mognade och blef till den stil, som
behärskade århundradet — allt detta blef
ett par mansåldrar längre fram i tiden vägdt
på en våg och befunnet för lätt. Det blef
vägdt af tunga och allvarliga germaniska
gemyt, och det befanns, att det
alltsammans var idel onatur, gudlöshet och
»förskämda seder», och med dessa etiketter
står det än i dag vid skampålen i våra
barns skolböcker. Från mina egna läroår
minns jag rätt väl, att den allvarlige
svenske skolman och politiker, som i Wallis’
världshistoria tog det adertonde århundradets
litteratur under behandling, eller i
upptuktelse rättare sagdt, utan att blinka
klassificerade Manon Lescaut’s författare som
smutslitteratör och »sorglig företeelse» vid
sidan af Crébillon fils.
Vi veta alla, att det icke är med så
mörka glasögon Oscar Levertin har sett
det skede af den europeiska
odlingshistorien, som han gjort till sitt favoritfack.
Det är tvärt om hans stora heder som
forskare och estet att i en rad af betydande
litteratur- och konsthistoriska arbeten ha
gjort det adertonde århundradet den fulla
rättvisa, på hvilken det hos oss så länge
har väntat. Och likväl borde det varfvet
— att gifva Voltaires tid den upprättelse
den hade att fordra — hos oss ha legat
långt närmare vid handen än i nästan
något annat germanskt land. Ty hvad
rococon än betydde där ute i världen —
blomstring eller förfall eller något af
hvardera — i detta afsides och fattiga land
blef den dock i allt väsentligt en tid af
groning och ny växt, en ljus
blomstermånad efter vår storhets karga och sterila
vinter: först en trots alla utväxter
betydelsefull och befruktande politisk-ekonomisk
nydaningstid, senare vår diktnings som vår
bildande konsts första verkliga
blomstringstid, hela epoken i stort sedt en den
svenska kulturens oförgätliga primavera.
På ett enda undantag när — »Ulrich
Theodors trolofning», en historia från ett
af de små tyska barockhofven, med
lysande bravur berättad i peruktidens stil, med
lust och smärta, lidelse och galanteri, bröl-
lopsståt och begrafningskonfekt, allt utan
åtskillnad insnördt i de allmänna epitetens
fiskbenspansar — på detta undantag när
är det också från den svenska rococon
Oscar Levertin har hemtat stoffet till sin
novellsamling. Poeten och den lärde ha
i dem gått hand i hand och gemensamt
frambragt ett verk, som i sin utsökt
ciselerade och i djupaste mening spirituela
konst alltid måste behålla ett framskjutet
rum i vår litteratur. Mer och mindre
vällyckade kostymbilder ha väl många andra
gjort — det är en af de konster som se
svårare ut än de äro —■ och åter andra,
långt färre, ha genom ögonhålen i en ofta
godtyckligt väld historisk karnavalsmask
låtit skymta ett rikare personligt lif; men
vår sköna litteratur äger intet verk, hvilket
som detta i en rad skenbart på lek skurna
kaméer ger ett helt århundrades inre
historia, låt vara fragmentariskt och en passant,
hvad ju själfva formen betingar. I de stora
typiska dragen kunna vi här följa det
adertonde århundradet på dess väg från
Mari-vaux öfver Voltaire och Rousseau till
Werther och emigrantlitteraturen — från den
tid då döden själf bar peruk, när han kom
till ståndspersoner, öfver den tid, då tviflet
började fräta stora hål i kulisserna till
herdeidyllen, ända fram till de dagar, då
tomheten, som gapade genom luckorna,
började skrämma äfven de bästa och då ingen
gammal lump var så dålig, att den icke
kunde begagnas att stoppa till hålen med.
Så långt fram i tiden som till den
egentliga, klart målmedvetna reaktionen mot det
adertonde århundradets stora ledande idéer
sträcker sig väl icke denna bok; den
stannar vid preludierna, vid sekelslutets
svårbestämbara och af alla slags andliga
väderilar genomkorsade brytningstid, då ingen
ännu kunde säga om det låg vår eller
efter-vinter i luften och då rottrådarna till de
mest skilda tankeplantor ännu lågo
oskiljaktigt hoptrasslade i tidens svarta mylla
och sögo sin näring ur den.
Denna tid har lämnat stoffet till de tre
sista berättelserna i samlingen, »Kalonymos»,
»Ur ett hjärtas dagbok» och
»Trädgårdsgången». Låt vara att man bland de
föregående finner mera virtuosmässigt utformade,
ehuru på samma gång också mera
pastich-artade saker — som de älskvärda och
lustiga resebrefven frän en svensk prästman
på väg att dela chevalier de Grieux’ öde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
