Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En madonna. Af Andrea Butenschön. Med en bild af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MADONNA.
329
skärseld nog! De där änglarna måtte
ha varit bra enfaldiga.
: Upptag oss elända
i din heliga slöja,
och din son i himmelen,
visa oss honom!»
Eller hade madonnan ej funnit kärlek
nog här i grottan, hade de behängt
henne och mumlat böner blott för att
få fler citroner och en bekväm plats i
himmelriket? Hon kände mänskornas offer
och böner, Margherita. Mest älskade
de sig själfva och sitt. Hon såg
änglarna i ljusa sammetsrober tåga bort med
den heliga jungfrun till terrassen på
reningens berg — dit Virgilius förde Dante
— och där jordens kungar och store i
hermelin och med guldkedjor på bröstet
väntade att föras högre upp. Blommorna
lyste som ädelstenar i gräset, och
paradisormen —■ ormen, ormen — glittrade
och glänste på afstånd och smög sig
ljudlöst fram öfver den mjuka mattan.
Då kommo änglarna med madonnan,
ormen gled ned i afgrunden, och
kungarna, de store, böjde sina tyngda
hjässor och sjöngo sitt Salve Regina.
»Lyssna i nåde,
0 jungfru Maria,
milda, ljufva, fromma,
till våra hjärtans hyllning!
Öfver våra fiender
gif oss seger
och evig ära
1 paradiset!»
Vidare buro de henne och satte ned
henne i en klippgrotta. Här fanns hon
af dem, som smugit sig hitupp till öns
kapell för att bedja om fler citroner
och nu blott bådo om hennes hjärtas
milda ynnest.
Då kom hon nog inte igen på länge!
Ty äfven hon behöfde inandas renare
luft för att sedan kunna utandas
välsignelse på jorden.
Att kunna andas ut blott välsignelser!
At alla, som kommo, onda eller goda.
Hvad godt hade väl madonnan af
allt det de behängde henne med? Det
var ju folket som njöt däraf; de, som
hängt på henne glittret, sade stolta:
»Detta ha vi gifvit henne», och de andra
tyckte det var bra att ha en grann
madonna men voro afundsjuka, så länge
de ej själfva kunde lägga något lika
dyrbart kring hennes hals eller kring hennes
panna.
Margherita lossade sin hvita
klädning och knäppte upp ett pärlhalsband,.
som låg gömdt därinne. Ej ens det
offret hade varit helt, äfven det hade
väntat sin jordiska lön och folkets
beundran. Hon lade det i de blå
blombladen framför sig och offrade det i
tankarna åt madonnan — offrade det
åt henne, som en gång undrande och
älskande gått genom lifvet, som sörjande
sökte, stod utanför och väntade på —
den son, hvars rike ej låg i Bethlehem
eller Nazaret och hvilkens mor hvarje
kvinna var, som följde hans bud. Hon
offrade åt den förklarade gudsmodern,
som blott utandades välsignelser, och
hon väntade intet mer.
I en luttrad själs hvita majestät låg
hon med slutna ögon i stilla andakt.
Det pustade uppför backen, och steg
klefvo allt närmare, men hon hörde det
ej. Då hon ändtligen slog upp ögonen,
låg ynglingen, som ropat madonna, på
knä framför henne ute på vägen, och
arbetsfolk, kvinnor och män, stodo
andfådda och stirrande bredvid. Så sjönko
äfven de på sina knän.
Trodde de, att madonnan stod
därinne? Hon steg upp och smålog mot
dem för att trösta dem på förhand —
kapellet var ju tomt! Hon öppnade
sina läppar för att tala, men Giuseppe,
boskapsvaktaren, afbröt henne. »Santa
madre», började han med dof stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
