Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En madonna. Af Andrea Butenschön. Med en bild af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
ANDREA BUTENSCHÖN.
Hon nändes ej afbryta honom. »Heliga
Guds moder, i lefvande gestalt har du
kommit till oss åter. Då du i trä stod
i vår grotta, väntade du förgäfves på
våra hjärtans offer, därför steg du ut i
kött och blod från själarna i skärselden
och sträcker nu dina renande händer
öfver oss. Himmelska drottning i
jordisk hamn, två af oss vår krankhet med
våra tårar! Stryk oss med änglavingar,
smek oss med änglatankar! Drif med ditt
leende af frid bort våra synder, som följa
oss dag och natt, värre än vilddjuren
förfölja sitt rof», han släpade sig fram på
knä, »äta våra hjärtan likt hungriga
råttor, som gnaga och tära äfven pä altarets
duk. O santa madre, glöm den härlighet
du sett i himlen och känn med oss, bed
för oss vid Lammets stol!»
Hvad som fanns af klarhet i hans
själ bröt sig fram genom hans eländiga
■kropp, och ett stort ljus lyste in i det
eviga halfdunklet. Han trodde sig se
madonnan, och madonnan kom till
honom.
Margherita skalf. Hon stod orörlig.
Det öfriga folket låg stilla på knä och
bad med ynglingen. Hon gick fram och
lade sin hand på hans heta hufvud,
tog det lätt mellan sina händer och
hviskade välsignelser. Hon strök bort hans
tårar. Han kysste fållen af hennes
klädning.
Så gick hon till de andra. De
darrade vid hennes ankomst. Hon lade sin
hand på deras hufvud och läste en
välsignelse.
Långsamt vek hon sedan tillbaka i
grottan med utsträckta händer och
ansiktet vändt mot dem. De ville följa,
men ögonen, händerna — hur mildt de
än vändes mot de stackars förvillade —
bjödo dem att lämna henne. Stor var
den makt hon i detta ögonblick hade
öfver dem, och en efter en smögo de
sig bort, sprungo utför hålvägen igen för
att för alla där nere tala om undret,
undret, som de sett.
Då mörkret föll på, hade Margherita
hunnit värdshuset i citrongården, och nästa
morgon bar henne en båt öfver fjärden
långt därifrån.
I skärselden gick hon tillbaka, men
där hon stod på reningens berg, kunde
hon se det oändliga hafvet, och mången
drogs upp till henne.
I byn gick där ett underligt tal om
madonnan, bland kvinnorna vid brunnen
och männen på torget. De, som hade
sett henne och hört änglasången på
afstånd, trodde, andra belackade dem, och
många sågo syner, då klockorna ringde
till aftonbön. Det pustade och stampade
uppför hålvägen — men grottan stod
tom. Därinne hänger blott, inom glas
och ram, ett halsband af äkta pärlor på
ett krucifix och väntar på madonnan.
Giuseppe, den sinnessvage vaktaren af
får och getter, hade blifvit lugn, och ur
hans hjärta vek aldrig synen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
