Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ARISTOKRATISK TIDNINGS SKRIFVARE OCH HANS FAMILJ.
37I
endast belägenheten vacker och leende»,
annoterar Linnerhjelm i sin pittoreska
resa genom de svenska herrgårdarna.
Det vill med andra ord säga, att den
byggnad, där Josias Carl residerade, var
ett enkelt gammaldags herrgårdshus, men
framför detsamma blånade Hjälmaren
nedanför strandens alar, och rundt ikring
grönskade ängar och vajade sädesfält.
Trakten var uråldrig och sägnomspunnen.
En saga berättade, att Habor och
Sign-ilds kärlekshistoria utspelats just i de
backar och hagar, där nu det
ekonomiska tullrådet i sin kapprock vandrade af
och an, trätande på drängar och
tor-pare, beräknande skilling och runstycke.
Kullarna sades ännu bära namn efter den
nordiska forntidens Romeo och Julia.
Men äfven om Josias Carl hört
traditionen, torde han icke hafva spillt en
tanke på dessa »antiqua kärleksfolier.»
Han tillhörde en praktisk och
förstånds-mässig generation och var själf den mest
kallsinnade förnuftsrepresentant af sin
förnuftiga tid. Hans starka äregirighet,
som plötsligt motats, hans polemiska
stridslystnad, åt hvilken långa
processer med grannar och underlydande blott
gåfvo otillräckligt aflopp, hela hans
starka begåfning, som icke fick spelrum,
allt slog inåt och stelnade under de
ensamma, händelselösa åren på landet till
en köld, som skulle föreställa filosofisk
värdighet men i förtid förvandlade den
unge hetsporrn från riksdagsdebatterna
till ett flinthårdt konglomerat af filosofiska
och sociala maximer. Han tyckes ibland
själf märka och lida af denna torka, af
att blifva, som han själf skrifver, »så tidigt
bottenkälad», och det är egendomligt
att läsa den lilla utgjutelse han med
anledning af sin fars frånfälle skrifver i den
riktningen till sina syskon, i hvilkas armar
den gamle gått hädan.
»De sorgeliga Bekymmer, som Du ocli
syster Villa af dödsfallet uppfattat är så mycket
naturligare, som likets åskådande ännu ökar
något till den känsla, hvilken alltid är
oskiljaktig från så hederliga hiertan som Edra äro.
Jag hoppas dock, att tiden snart retablerar Edra
glada humeurer. Hvad mig usle angår, som
sedan länge förlorat känslan af sorg och glädje,
men icke af vennskap, sä finner jag uti denna
Evenement ett prof på Försynens godhet, som
änteligen hulpit dina affärer på tolerabelt god
fot.»
Som man ser har Josias Carl hunnit bra
nog långt mot den visa köld, som tidens
dygdelära ville inskärpa. Själfviskhetens
stoicism passade honom förträffligt, och
snart vibrerade utom det personliga
intresset föga annat hos honom än hans
hvassa naturs intellektuela
oppositionslust, men dess föraktfulla kritik och
sociala projektmakeri skulle aldrig dö inom
honom.
På riksdagen 1771 infann sig åter
Josias Carl på riddarhuset. Läxan från
sist och de gångna årens ensamhet tyckas
dock knappast hafva gjort honom mer
ägnad att hinna någon vart på den
statsmannabana, som likväl ständigt
frestade honom. Andras segertecken störde
väl hans nattfrid, men själf vardt han
aldrig nog diplomat för att komma fram.
Också 1771 förslösade han sin kraft i
små anfall hit och dit, och privatagg
förblindade hans syn. Icke under att en
man som Johan von Engeström, en
oppositionel ädling också han, men af
fanatisk karaktärsfasthet (han medverkade
som obotlig frihetsparlamentariker i 1792
års sammansvärjning), i sin dagbok
häpnar och harmas åt Cederhjelms
inkonsekvenser och »skamlösheter». Kanske
anade Josias Carl, att frihetstiden låg i
själatåget, och spelade därför den
personliga nyckens hasardspel.
Utan tvifvel hoppades Cederhjelm
mycket af 1772 års revolution. Han
närmade sig Gustaf III, hvilken i sin tur
tilldelade honom sin nyinrättade
Vasaordens storkors. Men det stannade vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
