Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
OSCAR LEVERTIN.
ömsesidiga artighetsbetygelser.
Konungen hade tydligen en instinktiv motvilja
mot den skarpe, orolige mannen, ehuru
han på samma gång i honom anade en
kraft, en ekonomisk princip, lockande
att försöka, just därför att den i sin
konservativa agrarpolitik var precis
motsatt den, som förkunnades af hans egna
förtroendemän, bröderna Scheffer,
Ceder-hjelms förklarade motståndare.
Så måste Josias Carl än en gång draga
sig tillbaka till Segersjö och agera den
kritiserande åskådarens för en maktsjuk
natur på längden alldeles enerverande
rol. Men under hela Gustaf III:s
regering sökte han på dubbla vägar nå fram
till officiös ställning och inflytande: dels
genom memorialer och skrifvelser till
konungen, fyllda med förslag rörande
jordbruk och administration, hvilka han
själf — den personen glömde icke gärna
Josias Carl — skulle kunna realisera, dels
genom kritik, som en vinter blir en
formlig oppositionskampanj.
På de Cederhjelmska landtgodsen gick
lifvet emellertid sin gilla gång. Den
enda yttre händelsen var »den
beskedliga geetens» död 1774, men Josias Carls
syster, fru Willa, hade också hon ett godt
kvantum af hans egen torka i känslan.
»Frodig och glad som en rasbytta»,
ehuru in i fyrtiotalet, huserade hon som
landthushållerska på den aflidne makens
gård och tänkte snart på att taga man
igen.
Syskonen råkades vid helg och
högtider, och eljes gick korrespondensen
flitigt mellan gårdarna, när icke större
eller mindre trätor störde släktfriden.
Den fine och ädelmodige Germund Adam
satt i dessa tvister gemenligen emellan.
»Hans goda hierta tillät honom icke
annat än att göra godt», heter det i ett
bref, och han rönte goda hjärtans
vanliga öde — att exploateras af de mer
praktiska och mindre ömsinta. Sysko-
nen kände väl denna uppbrusande och
misstänksamma men veka och ridderliga
natur och visste att draga nytta af honom.
Ett band emellan honom och brodern
blef emellertid Josias Carls enda barn,
dottern Margaretha Ulrica. Hon
betraktade icke utan skäl farbrodern som sin
allra bästa vän och hjälpare, och hon
misstog sig icke, ty den ensamme
landt-junkaren skulle så länge han lefde ägna
den vackra och koketta unga kvinnan
en galant oncles beundrande och
uppoffrande vänskap.
Margaretha Ulrica var föd 1758.
Giftermålsanbud till den rika arftagerskan
saknades icke, så fort hon blifvit vuxen.
Hon valde bland pretendenterna
öfverste Carl Fredrik Leijonhjelm, hertig
F"red-riks förste kavaljer och intime vän, med
hvilken hon vigdes 1776. »Tjocka
Leijonhjelm» var en allmänt omtyckt man,
duktig och ifrig militär, jovialisk
sällskapsmänniska, hög frimurare och icke
mindre än stormästare i den »lysande
och hemliga timmermansorden», alltså en
känd person i det dåtida Stockholm. Den
fete, godsinte mannen behöfdes bland de
skarpa, sarkastiska Cederhjelmarna, och
när man läser hans muntra, godmodiga
bref till Germund Adam, med hvilken
han liksom hans unga fru stod på intim
fot, tycker man sig se en kärasvensk
militärtyp, litet röd i ansiktet, litet hes
i rösten, med veck i nacken, käcka ögon
och en glad mun. Alltid skrifver han
opassande historier, gärna presenteras han
ätande eller drickande, och, hur mycket
han älskar mess och exercis, kostar det
pa honom att lämna sin unga fru ensam.
I thy råder han sina vänner och
kamrater »att taga en fuhl och lagom aimable
hustru för att utan regret kunna ligga
utom hus, då nödvändigheten det fordrar».
Leijonhjelms bodde i Stockholm och
voro blott vid julen och under
högsommaren på herrgårdarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
