Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lungsiktig. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
ANNA M. ROOS.
Så är jag dödsdömd re’n — är dömd att mista
det lif, som varit, ack, så matt och blekt,
där ännu inga vårens stormar brusat,
det ännu intet sommarns solsken smekt.
Ej fick det färg af kärleks varma purpur,
•ej fick det färg af ärans gyllne glans.
Af lätta tycken och af skoltriumfer
den flätad blef, min lefnads minneskrans.
På några baler har jag flyktigt svärmat,
och några månskenskvällar ljuft jag drömt,
•och några gånger bland en svärm kamrater
man mina verser jublande berömt.
Men alla drömmar om en mäktig kärlek
med sköna, underbara äfventyr
•och om en krans af oförgänglig ära
förflyktas nu, som rök för vinden flyr.
■Så går jag att mig ned i grafven lägga
med denna korta lefnads matta bragd,
•och när som en gång domsbasunen ljudar,
jag kommer med mitt bleka lif försagd. —
Denna utgjutelse lättade hennes sinne
rätt betydligt. För öfrigt började hon
tänka på, att det skulle allt bli bra roligt
att få resa till Italien. Kom plötsligt
ihåg, att en af de kavaljerer hon
brukat dansa med under vintern — en af
de trefligaste — just om några dagar
skulle resa till Rom. Kanske de skulle
komma att träffas där nere — det vore
riktigt lustigt!
Ja, naturligtvis skulle hon nu tala om,
hur det förhöll sig med hennes bröst;
det var ju ändå riktigast att berätta det.
Och balerna för i år voro i alla fall
slut —.
Men hon skulle, förstås, inte göra
någon affär af saken, bara tala om den
liksom i förbigående.
Så kastade hon fram en dag:
»Det är lustigt att nu för tiden, när
jag hostar, kommer det alltid blod med».
Hennes föräldrar tyrcktes inte finna det
så lustigt. De skickade ögonblickligen
bud efter doktorn.
Denne kom, såg bekymrad ut, när
han hörde hvad det var fråga om,
anmärkte att fröken Marikas utseende och
konstitution hittills icke gifvit anledning
att befara något lunglidande. Men man
kunde ju aldrig veta — Naturligtvis
skulle han företaga en noggrann
undersökning.
Han lyssnade och knackade på alla
håll. Då han efter slutad undersökning
reste sig upp, var hans ansikte icke likt
dens, som förkunnar en dödsdom.
»Fröken Marika har utmärkta lungor»,
sade han. »Alldeles förträffliga! Blodet
tycks komma från ett sår i halsen,
för-orsakadt af en strupkatarr, hvilken jag
hoppas vi snart skola häfva. Men med
lungorna är det alldeles ingen fara.»
Marika var åter ensam, satt och
stirrade tankfull framför sig. Nåja, hon hade
ju egentligen inte något emot att lefva.
Lifvet kunde, märkvärdigt nog, vara rätt
roligt ibland, t. o. m. sedan man fyllt
tjuguett år. Men att hon skulle ha så
utmärkta lungor, riktigt friska, prosaiska
bondlungor, så att det ej fanns ens den
allra minsta utsikt till lungsot, att non
skulle vara tvungen definitivt uppge allt
det där med den hektiska glöden och
det rörande afskedet och de hvita
broderade kuddarna —
»Det var ändå snopet», sade Marika.
»Alldeles ovanligt snopet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
