Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den stora förbistringen. Af Olov Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA FORBISTRINGEN.
Af OLOV LUNDGREN.
I.
Där flyter Eufrats mäktiga älf
och stänger och gärdar
med väldiga vatten
och döfvar och kväfver främmande klang
och växlande sorl från västerns länder.
Och långt bortom lunder och öknar
genom österns lockande gryningsvärld
glida Tigris’ gyllene stängselflöden
och värna solgudens lysande borg.
Här ha vi landet mellan floderna,
det sköna Mesopotamien,
människolandet, midtens land,
härligt och fruktbart.
Och folket är stolt och skönt,
modigt i jakt och krig
och härligt och kraftigt
i tanke och handling.
Dess språk är ett, af alla förstådt:
det är hjärtats bultande slag"
och blodets brus i ådrorna;
det är ögons skiftande skimmer,
som lyser i kärlek och hat;
det är klangen i stolta ord
och sången i veka tonfall.
Och orden’, som klinga från sångarns mun
bli kraft i hjältens arm;
brand, som skiner i tärnors ögon,
bli ynglingens dater och dåd.
Tanke och handling är ett,
enhet hjärta och arm.
Språket är ett, af alla förstådt:
omkring den mäktiga viljan
flocka sig frivilligt krafter,
massans små, tjänande krafter,
och vilja alla detsamma,
alla söka till samma mål.
Ord och bild, gide årg.
II.
En hjältevilja talar:
»Kommen, och låtom oss bygga en stad,
låtom oss bygga ett mäktigt torn,
hvars höjd räcker upp i himmelen!»
Det går ett brus öfver Sinears slätt:
»Kommen, och låtom bygga en stad!»
Det växer till storm genom Sinears land:
»Låtom oss bygga ett mäktigt torn,
som räcker i himlarna in
och leder oss upp till Gud!»
Ej långt från Eufrats älf
den väldiga grunden lades.
Och tegel brändes, bindstoff man göt,
och murarna stego i höjden.
Och tornet reste från stadens midt
sin stupande, skyhöga mur,
och landets djärfvaste, starkaste män
man såg på dess skymtande krön.
Och efter sekler af möda och id
försvunno dess tinnar för slättens barn
i Indras färggranna himmel
bland böljande, hvälfvande moln.
Och m’olnen gledo kring murarna,
snöhvita med gyllene kanter
och genomskimrade här och där
af solens blödande rosenljus.
Och de skiftade, skälfde och lekte
i smältande regnbågsbrand
och i dittills osedda färger,
som lekte i ögat och smekte själen.
Då utbrast en ungdomlig eldsjäl
och sträckte sin längtande famn,
ut mot det glimmande eldbrus:
»Här, mina bröder, bor sonnerligt Gud.
Här är himmelens port.»
3°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
