Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den stora förbistringen. Af Olov Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA FORBISTRINGEN.
467
Sköna, dyrköpta vittnesbörd,
att verket vore fullbordadt,
att tornet räckte till himlen
och ledde mänskan till Gud.
V.
Men folket, som slagit tegel
och gjutit cement,
folket, som arbetat i lergropar
och vid hissverk
i tvåtusen år eller mer,
förstod ej apostlarna
från det höga blå.
Och männen drefvos och jäktades
men visste ej, hvarför de trälade:
byggnadens plan och mening
var glömd sedan flera led.
Och slättens barn togo budbärarna
och dränkte dem i Eufrats vågor,
ty stjärnflikarna stucko dem
och brände med främmande glans
de matta, ovana ögon
men lyste ej anletets mörka rund.
Och slättens vise kifvades
0111 silfverstänket från höjden
och uppfunno nya ord
för dess okända egenskaper
och skapade nya uttryck
för till hälften anadt, till hälften diktadt
ursprung och ändamål.
Då förvredos och förvrängdes deras hjärtan,
då förbistrades så deras språk,
att den ene ej kunde förstå
de ord, som den andre sade.
Och de flydde hvarandra
och skingrades ut
som agnar för vinden i alla land.
Och de summo öfver den stängande Eufrat
och mängde sin röst i västerns sorl
eller läto sig bäras af Tigris flöden
öfver till öster i drömmar och bön.
Så splittrades mänskoträdet
ned till närande roten
af samma förbistringens svärd,
som härjat kronans prakt.
VI.
Men på tornets tinnar stodo än
några visa med silfverhår.
Med kämpamakt de brutit sig fram
genom stjärnornas sfär af kristall.
Och ännu lade de sten på sten
och staplade block på block,
och än flög med mod och hopp deras blick
mot vikande, stjärnkransad höjd.
Så kommo de upp till stjärnornas gräns,
där vintergatan i frostglitter går.
Och där stod en sista viljestrid,
och där brast det sista, enande band
emellan de yppersta män.
»Är himlen ej här, så vill jag dö
och splittras i stjärnstänk kring.
Min arm är lam, min styrka är bräckt,
och ögat är svagt och skumt.
Nu förmår jag ej bygga mer;
kom, hvila, kom, död, med frälsning!»
Och några lägga sig neder
och andas ut sitt lif i en suck
likt tröttade öken vandrare,
sen hoppets sista gnista har slocknat
och själen bedröfvas till döden.
VII.
»Säg, äro vi närmare himlen nu
än vid början i Sinears land?
Vi kanske ha villats af tomma hugskott
och gäckats af moln och stjärnor?
Ty öfver oss djupna stjärnlösa himlar
ständigt i blåsvart oändlighet,
hur långt, hur fjärran vi komma,
men slut är med viljor, som något förmå,
och armar, som något mäkta.
Därnere på slätten syftena lågo
framför oss i samma plan,
och vi ledde och stödde oss fram till dem
med samlad kraft på välkända banor.
Men när målen lockade högt i skyn,
med hägring för drömmar och aning
och mot dem vi samfälldt löpte till storm,
den ene var nöjd med litet,
den andre missnöjd med allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
