Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den stora förbistringen. Af Olov Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
OLOV LUNDGREN.
Så kunde vår vilja splittras
och söndras vår väldiga kraft
i sinnets, tankens och språkets
larmande, galna förbistring.
Och därför måste vi vika,
och ändtligt må vi ge tappt.
Farväl, du vårt älskade, svikande verk,
so-m varit vår lefnads dröm!»
Och några gå vägen tillbaka
från svindelhögt, gycklande blå
och evinnerligt gripa i luften
ned till den fasta marken
med syften och mål inom räckhåll.
VIII.
»Glittrande flingor,
stänk invid stänk,
ljungande slingor,
länk genom länk,
smidda af eld och juveler,
här slocknar er glans,
här kväfves er glöd
af öknarnas kylande natt.
Vingade stjärnebin,
lysande, fladdrande svärm
från himmelens liffyllda,
ljusrika ängder,
här släckes er eld,
här stäckes er flykt
i alltets återvändsgränder.
Vintergatan, ringlande nät,
spunnet af satans listiga spindlar
fram efter stjärnevärldarnas gräns
att fånga glimmande bin från fjärran
och stjäla honungens gyllene skatt,
att snärja vida kretsande fjärilar
med världarnas guldstoft på vingarna stänkt,
nu har den fångat oss.
Gräns till en annan värld,
gräns till ett annat förnuft,
blånande vidders väf
af hvitaste silke ocli silfver,
spunnet och spändt i lysande maskor
ute i rymdernas öken
att fånga och snärja
änglar och makter,
att binda och fängsla
eviga stjärnor
och plundra dem på deras ljus,
nu har du fångat, fångat oss.»
Och några snärjas och stanna,
kringhvärfda af galna tankar
med lockande, glimtande trollsken.
Och de drömma falska sånger
om det sköna och höga i världen
och om nådda, lysande himlar.
IX.
Till slut står en ensam hjälte kvar,
han lyfter det sista blocket
och murar det fast med hjärteblod,
som forsar ur ristade ådror.
Och upp han sig svingar på krönet,
sträcker skälfvande armar mot höjden,
och blicken söker oändligheten
i aldrig slocknande längtan.
»O, vida r3Tmd där ofvan,
kunde jag famna dig,
kunde mitt hjärta dig mäta!
Finge mitt svaga, dödliga öga
tränga igenom ditt ändlösa djup
och skåda de saligas boningar
Nu brista slöjande töcknen itu,
de innersta förlåten remna
genomblixtrade af himmelsk klarhet.
Jag skådar i bländande ljungeldssyn
Gud fader på himmelens härliga tron
och de heliga änglar med honom.»
Han greps af en ljungeldsstorm
och fördes ut genom rymden,
svept i ett hvinande eldbrus,
och försvann och blef aldrig mera
sedd utaf människors barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
