Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om den gamla norska bildväfnadskonsten och dess pånyttfödelse. Af Ann Margret Holmgren f. Tersmeden. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
ANN MARGRET HOLMGREN F. TERSMEDEN.
DE VISA OCH DE FÅVITSKA JUNGFRURNA. BILD VÄFNAD AF FRIDA HANSEN.’
gyllene väf med Sigurd Favnesbanes
bragder. Harald Haarfagre ärade sin
döda maka Snæfrid genom att lägga
henne på »Gudvæv» — en dyrbar väf.*
År 1028, då Olav den helliges moder
Aasta får bud om att hennes son kommer,
låter hon i hast fyra tjänstekvinnor pryda
rummet med »Tjæld» = väggbonader.*
I »Flateyarbok» berättas, att Olav bad
skalden Torfin besjunga den händelse i Sigurd
Favnesbanes lif, som var framställd på
en tapet de hade framför sig. De norska
höfdingarna, som älskade att omgifva sig
med prakt, pryda sina boningar med
väfnader, o. s. v. Den äldsta bildväfnad man
veterligen har i Norge är den mellan ett
par golf i en kyrka funna tapeten från
noo-talet, hvars norska ursprung hvarken
kan bevisas eller förnekas. * I förra hälften
af 1300-talet omtalas bland kyrkoprydnader
»tæpper» i koret och på långsidorna af
en kyrka i Sogn. I senare delen af
medeltiden voro förhängen och väggbonader
mycket vanliga och omtalas under namn
af »Bonede», »Bunadr», »Væggtæpper»
m. m. Småningom inskränkte man sig
till att endast behänga väggen bakom
högsätet, och då benämnes bonaden
»Høisæde-tæppe».
I Kristiania Kunstindustrimuseum, där
ofvannämnda gamla tapet förvaras, finnes
äfven en, märkt Toro Rasmusdaater 161J,
med rätt lifliga scener från Salomes
begäran om Johannes döparens hufvud, »De
kloge og daarlige Jomfruer» m. fl.
Litet hvarstans i bygderna har man
påträffat bildväfnader, hvilket visar, att
hågen för denna väfnadskonst varit allmän.
Så vidt man vet, utöfvades den endast af
kvinnor**. Ända till framemot
sjuttonhundratalet var bildväfnaden föremål för rik
produktion***. Men därefter reproducerades
de gamla mönstren sämre och sämre. Om
ock degenereradt, bibehöll sig dock
bild-väfvandet till midten af sjuttonhundratalet,
kanske ännu längre, men aftog alltjämt och
ansågs i senare delen af 1800-talet så godt
KJERSTINA IIAU GLUM.
* Se Snorre Sturlasön: »Norges Kongesagaer»
oversat ved Dr. Gustav Storm.
* Se // Grosch: »Gamle norske Tæpper».
** I Sverige är förhållandet omvändt. Våra
mest kände gobelinväfvare voro män, dels från
utlandet inkallade, dels inhemska. Se John Böttiger:
»Svenska statens samling af väfda tapeter.»
*** Se »Husflid og Kunstindustri i Norge» af
Frida Hansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
