Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anna Pettersson-Norrie. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
CARL G. LAURIN.
må Shakespeares Troilus och Cressida,
denna giftiga satir på manlig dumhet och
kvinnligt vankelmod, påpekas. Under allt
drastiskt gyckel märker man här en
personlig bitterhet mot kvinnan vid
beskrifningen på den gärna kyssande Cressida
och den fagra Helena, hvilkens bekväma
lefnadsvisdom innefattas i orden »att göra
en söt drottning ledsen är en sur
förbrytelse». I jämförelse med denna 16
ootalets parodi förefaller 1700-talets komiska
skildring »Ulysses från Ithacien» enklare,
men den är i alla fall oförbränneligt rolig.
Med danskens och upplysningsfilosofens
förenade afsky för det uppstyltade
lyckas Holberg med sitt mest grofkorniga
skämt visa medaljens frånsida. — Det i
offenbachiaderna ofta förekommande
skämtet med operans onatur och svulst
motsvaras här af hånet mot de tyska
Haupt-und Staatsactionen, och vissa af
Offen-bachs hjältar ha här sin motbild, t. ex.
general Bom i »Storhertiginnan af Gerolstein»,
som mycket påminner om Holofernes i
»Ulysses från Ithacien». — Det var midten
af 1800-talet förbehållet att i ännu en
parodi behandla Zeusdotterns oroliga
jordevandring, och hvar skulle man bättre
kunnat göra detta än i 1860-talets Paris?
-—- Hvar skulle man kunnat känna mera
förstående för henne, som var halft
gudomlig genom sin börd, helt gudinnna genom
sin skönhet, hon som fått oss att förlåta
Spartas råhet och t. o. m. dess svarta
soppa? — Med fin takt lät man Helena
bli omgifven af komiska narrar men själf
behärska sin omgifning med lugn
säkerhet. Hela världen, d. v. s. alla de, som
ej voro för lärda för att våga ha roligt
åt en samtida kvickhet, applåderade och
parisarna mest. Olyckliga, de visste ej då,
att de sju år senare skulle — om man får
tro moralisterna från Berlin — förlora två
provinser just för offenbachiadernas skull;
de borde ha tagit varning af oss, som
förlorade Finland på grund af Fredmans
epistlar, men parisarna voro då ännu
okunnigare än nu i historia och geografi. — I
alla händelser gladde »Sköna Helena»
jordens folk, och den är — om den spelas
rätt — ännu ej föråldrad.
Det påstås, att fru Norrie helst spelar
Helenas rol, och här återser man henne
kanske äfven med största nöjet. Då
drottningen först inträder, »skön som det namn
hon bär» — och det är verkligen skönt, detta
daktyliska Helena — tvekar man, om det är
hälsans gud eller, som det står i historien,
skönhetens gudinna som särskildt håller
sin hand öfver henne. Man inser snart
att det är båda två. Ytterligt sällan får
man på teatern eller på operan se en
vackert buren grekisk dräkt. Detta beror
dels på denna dräkts sanningskärlek, dels
därpå, att den sällan är riktigt gjord så
att vecken falla väl. Den ljusvioletta
dräkt fru Norrie bar i första akten var
ovanligt vacker och en värdig infattning,
då hon med glödande andakt firade
Adonisfesten, lidelsefullt ropande till Afrodite.
Just på detta sätt, kraftigt och öppet, med
sund styrka, bör detta sjungas — skada blott
att texten har några banala, smaklösa
vändningar. Denna inledande sång skall
tagas på allvar, och mot detta skall det
parodiska skämtet bryta sig. — Friskhet och
kraft stråla från denna ovanligt rikt
välsignade konstnärinna, armarnas skönhet är
fullkomlig och munnen välbildad, om också
mera i enlighet med Calderons ideal stor
och vacker än påminnande om de
körs-bärsmunnar, för hvilka segrarna vid
Fon-tenoy knäföllo. Medan man befinner sig
på detta delikata område, må en
anmärkning tillåtas. Munnen är för rörlig och
forvrides litet för hänsynslöst. Men man
får komma ihåg, att Helena blott är
gudinna till hälften, det är hennes mänskliga
del som träffas af detta obetydliga fel. -—■
Att i ett land, där man har en så pjoskig
fördom mot det erotiska som i Sverige,
man ej skall kunna mera allmänt fatta en
rätt spelad Helena, är lätt att förstå. Talet
om en grof eller som de allra snällaste
uttrycka sig »sinnlig» framställning af den
sköna spartanskans rol beror helt visst på
den nyssnämnda oviljan mot det, som är
rolens kärna, nämligen just en kraftig
sinnlighet. Konstnärinnans sak blir därför här
att ge Helenas på en gång lätta och
lidelsefulla temperament en intensiv och
konstnärlig tolkning, och däri har hon ej minst
i andra aktens kärlekscener lyckats genom
sin sång och sin fägring, påminnande om
Homeros’ Helena, som var så skön, att till
och med gubbarna på Trojas murar vände
på hufvudet, då hon gick förbi.
Om fru Norries sång torde blott vara
en mening. Hon behandlar sin sympatiska
röst på ett ovanligt lyckligt sätt, men allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
