Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anna Pettersson-Norrie. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
ning, nymfer och satyrer. Denna
kanske något för snabba
ackommodationsförmåga är svensk. — Det är
klart att i ett land, där dylik
»inkonsekvens» anses för god ton, de
konstformer, som ej fått officiel sanktion
och där lifslust och öfverdrift få tumla
sig, endast tyglade af skönhetens
måtta, skola ha svårt att få erkännande
och att ytterst få begripa, att en
skämtteckning af Steinlen, en väggmålning
af Puvis de Chavannes, en operett af
Offenbach, en dram af Ibsen kunna
alla fyra ha sitt konstnärliga
berättigande. Frågan är blott, om det är
konst. Visserligen finnes det en hel
del folk, som anse, att all konst,
särskildt den som framhåller kroppens
fägring, är skadlig, och att den
urgamla kraften — »blott barbarit var
en gång fosterländskt» — uttränges
af mildare njutningar, så att det med
andra ord är till skada för de goda
sederna att det blir färre blodviten men
flera kyssar. — Äro äfven konstens
minst allvarliga former berättigade ?
Dessa tankar väckas, då fråga är om
Sveriges enda operettsångerska, som
genom sitt gästspel på Svenska teatern
ännu en gång skänkt oss glädje och
nöje, ty nekas kan ej, att denna
konstnärinnas strålande förtjänster allt
för mycket blifvit förringade. Men
bör man ej i all sund protektionisms
namn fordra svenskorna — åtminstone
de på en gång förtjusande och
begåfvade — åt Sverige — och i all
klok liberalisms namn »låta
förtjänsten hvar den finnes komma till sin
rätt»? — Operetten har i den
officiela konstrangrullan en låg plats.
Den anses äfven etiskt otillfredställande,
ehuru det är svårt att fatta, hvarför samma
sak, som är passande i en fars, blir
opassande i en operett. Det finnes många dåliga
operetter, liksom det finnes många dåliga
taflor. Det mesta af bägge sorterna är
kanske dåligt, men mycket är bra, ej minst
offenbachiaderna, där den kvicka, sensuela
musiken får samverka med en förträfflig
libretto, där ironi, erotik och parodi på
ett ofta snillrikt sätt sammansmälts. —
Operetternas drottning är Offenbachs »La belle
Hélène» — uppförd i Paris 1864 —, i
hvilken Meilhac och Halévy, dessa två glada
FRU ANNA PETTERSSON-NORRIE SOM SKONA HELENA.
medlemmar af Franska akademien, nedlagt
så mycken mästerlig satir på två ämnen,
som världen aldrig tyckes tröttna att
beundra, gissla och skrifva om — kärleken
och — Trojanska krigets orsaker och
hjältar. — Från det Batrachomyomachiens
komiska epos gycklade med Homeros’
storvulna hjältar, och kanske ännu tidigare
skrattade Hellas åt vrångbilden af det
mångomtalade kriget. Här är ej platsen
att »ab ovo» — från Ledas ägg, som de lärde
skulle säga — beskrifva den fagra
lacede-moniskan Helenas äfventyr och irrfärder
sådana de behandlats i parodierna. Dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
