Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 1. Klassicitet och germanism. Tankar och teckningar. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
JOHAN MORTENSEN.
I åtskilliga af dessa uppsatser
sysselsätter sig författaren just med motsatsen
mellan svenskt och utländskt. Så i den
första, hvarest han söker karaktärisera det
svenska lynnet. Den är full af intressanta
iakttagelser, om den är objektiv blir en
annan fråga, men hvad är också svårare
än att bestämma detta oändligt
sammansatta, som kallas ett folks
rasegendomlig-heter? Paradoxt låter det onekligen, när
författaren förebrår svensken hans brist på
själfkänsla. Man behöfver eljest icke hafva
varit med i många punschlag eller vid många
akademiska fester för att hafva hört icke
alltför anspråkslösa och icke alltför litet
retoriska uttalanden af och om det
yfver-borna Svithiods söner.
En annan egendomlighet i det svenska
lynnet anser författaren vara dess brist på
konservatism. Och svenskarna äro dock ett
bondefolk, hvilket genom sitt afskilda läge
knappast kommer i beröring med andra
nationer! Den svenska statsförfattningen,
hvilken icke behöfver skämmas för den
engelska, erbjuder en den lugnaste och således
mest konservativa utveckling. Huru
gammaldags äro vi icke i många af våra
åskådningar och seder! Hvar i Europa finner
man t. ex. i våra dagar en artighet så
ceremoniös som den svenska? Fransmännen,
som en gång gifvit oss denna form af
be-lefvenhet, äga den icke längre. Det är en
tydlig kvarlefva från l’ancien régime’s dagar.
»Men svenskarna taga icke vara på sina
monument?» De hafva så få sådana.
Landet är fattigt, och dess innevånare måste
arbeta för uppehället. De se därför tingen
mera från politisk och praktisk synpunkt
än från estetisk.
Heidenstam ser däremot naturligt nog
allt från en väl exklusivt estetisk synpunkt.
Kultur är för honom nästan alltid estetisk
kultur. Att så är förhållandet i hans för
två år sedan utgifna broschyr om
klassiciteten och germanismen, finner man lätt,
fast han aldrig själf direkt gifver termen
denna begränsning och han i
slutuppgörelsen till förmån för germanismen och vår
tid äfven får in tyskarnas vetenskapliga
insats under det gångna seklet.
Redan i Heidenstams första
diktsamling och första roman se vi författaren
djupt betagen inför en rik och gammal
kultur. Han ser, att denna kultur är
ut-lefvad, han måste erkänna, att den öfver-
flyglas af den västerländska »barbariska»
kulturen, men han erkänner det med smärta,
och hans sympati är helt och hållet på
den gamla kulturens sida.
I själfva verket är det samma fråga
som debatteras i föreliggande lilla skrift,
endast att de båda kulturerna här kämpa
inom Europas landamären. Han kastar
en blick utöfver århundradets historia och
finner, att en världsstrid pågår mellan
tvenne raser, mellan tvenne grundolika
kulturer. Allt tydligare blir det, säger han,
att klassiciteten, d. v. s. den kultur, som
skapats af hellenerna och sedan tagits i arf
och vidare utbildats af romarna och de
romanska folken, dag för dag undergräfves
och öfverflyglas af germanernas kultur.
Man kan knappast hysa tvifvel om att den
förra slutligen skall öfvervinnas af den
senare. Men denna germaniskt-slaviska
kultur (ty författaren lutar närmast till den
åsikten, att det är slaverna som skola
fullborda förstörelsen) är barbarisk i
jämförelse med den föregående.
Detta är tragiskt icke minst för den,
hvilken, själf german, är medveten om att
han arbetar på en högre kulturs
undergång.
Så utmålar författaren i början af denna
skrift världsstriden mellan de båda
kulturerna. Han målar motsatserna, som han
själf säger i svart och hvitt, för att de så
mycket lättare skola falla i ögonen.
Emellertid, när han närmare betraktar stridens
.skeden, finner han, att motsättningarna ej
äro så skarpa, som de först tedde sig.
Det finnes germanska folk, som i sig
upptagit stora partier af klassicitetens kultur
(författaren kunde så gärna sagt alla).
Dessutom, äfven om vår tids kultur, jämförd
med hellenismens, är förfallets, så torde den,
mätt med andra mått, visa sig som
förberedelsen till en större och rikare kultur än
den förra. Ty klassiciteten är en
utblommad, en redan färdig kultur (detta är
kanske något för absolut sagdt); germanismen
är däremot en ung kultur, som ännu
befinner sig i full växt. De båda
kulturernas fortgående befruktande af hvarandra
tyder på att så alltjämt kan fortgå och
slutligen en ny och rikare klassicitet
uppkomma.
Sådan är grundtanken i denna skrift.
Vore icke stilen så orolig (författaren har
själf en mycket humoristisk karaktäristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
