Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 2. Sankt Göran och draken. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
HELLEN LINDGREN.
friska människomorgon kommer, när barns
och barnbarns fotsteg gladt trampa på
denna grafsten, som är minnesvården af
ett lyckligt lif. En kritiker, som jag mycket
värderar, har låtit undfalla sig uttrycket
sentimentalt om denna berättelse. För mig
är intrycket lika klassiskt fornåldrigt som
Ruths bok och vida äldre än Dantes Vita
nuova. Det är inför detta Fabians
skaldestycke Erik nedlägger sina vapen, blir den
äldres böneman, själf kväfver sin egen
känsla, vårdar fästmön, medan den andre
söker anställning och, när detta lyckats,
försvinner. Och så står Fabians bröllop.
Men den yngre blir en stor och ryktbar
fast ensam man. Han har små egenheter,
den ryktbare mannen — en ibland dessa
består däri, att vid hans bord finnes alltid
ett kuvert, som aldrig är upptaget. Det
är för den osynliga värdinnan vid hans
gästabud. Och vännerna le, när de se
honom buga sig för det tomma kuvertet,
och han ler kanske själf innerst åt ett
barnasinnets hopp, som kanske »de kvicke
fransmännen» döpt riktigast, när de
förkunna, att hvarje människa har sitt »grain
de folie».
Sankt Göran och draken, som den
första berättelsen kallas, har den
gammaldags stilens enkla flärdlöshet och mättade
kraft i uttrycket och är en af dessa
moderniseringar af medeltidsämnen, som måste
göras på detta stilriktiga sätt för att ej
verka alltför modernt. Jag tror, lustigt nog,
att Heidenstam själf, om det gällde
arkitekturmotiv, på detta sätt modernt stiliserade,
ej skulle vara nådig och att han på visst
sätt för sig själf tar i anspråk en frihet,
som han ej skulle vilja unna andra konsters
idkare. För min del gillar jag detta
anspråk, både här och annorstädes, när det
nämligen är förenadt med stilkänsla, därför
att jag tror hvad vi kalla »moderna idéer»
gå tillbaka till uråldriga tider, fast man
under mera barnsliga tidehvarf än vårt icke
kunde uttrycka dem med vår kallt
resonerande kraft. Vadstenanunnans bref är
i själfva verket en »modernt emanciperad»
kvinnas kärleksbekännelse, och Birgittas
uppenbarelser ha ett hänsynslöst patos,
som icke öfverträffas af oss. Tiden i
novellen är den, då mäster Andreas, af Sten
Sture inkallad, för Stockholms stadskyrka
förfärdigade det bekanta bildverket. Mäster
Andreas får husrum hos Bengt Hake, som
lefver i kärlekens rosenmånad. Denne blir
hans vän, och det är hans vackra hustru
Metta som mäster Andreas tar till modell
för jungfrun. Men Andreas är en skeptiker
mot kärlekens extas, och han talar om
den med en ironi, som är för Bengt svår
att höra. Han uppmanar, honom att icke
tro på denna kärleksyra, som har sin glädje
i »ovalen i ett knä», i »halfcirkeln i ett
bröst». Denna känsla är försvinnande som
skönhet är förgänglig och nyckfull, liksom
skönhetens lockbete finns i många gestalter
och människokroppar, den är rofgirig som
konkurrensen efter ett byte alltid måste
blifva, den stör därför mannens
arbetsglädje och vänskapens frid. Kärleken är,
säger han, »en längtan till det unga och
däjliga, tala icke om kärlek, där de båda
fattas, ty då ljuger du.» Men när den
kampen är slut, då kommer den kärlek,
som heter hängifvenhet. Och mäster
Andreas tror icke den senare kan existera
tillsammans med den brusande
ungdomskänslan. Han sätter dem som motsatser,
det är hans egenhet och författarens egen.
»Där kan finnas», säger han, »den ömma och
trofasta hängifvenhet, som stundom ända in i grå
ålderdomen breder sin aftonglans om två makar,
men det är något annat och vida högre än
kärleken. Det är blomman, och kärleken är endast
det snart möglande och förruttnande fröet i jordens
orena mull. Rör du vid fröet, så akta dig att du
inte fläckar handskarna.»
Hvarför skiljer mäster Andreas mellan
kärleken som ungdomskänsla och som
allvarskänsla, hvarför låter Heidenstam den
stora känslan i Bröderna ikläda sig
antingen den idealistiskt fjärrstående gestalten
af en Erik eller den ganska prosaiskt
praktiska hos en Fabian? Jag har försökt
antyda det i inledningen. Han tror, att
konstnärsnaturens opålitlighet och kritiska
trötthet alltid är med i ungdomskänslans
formberusning. Han tror icke, att Eros,
när han är ung, när han är världslig, när
han är glad, till anlaget är annat än
en tjuf och en röfvare. Han är
konstnärskänslan med dess liffullhet och dess
brist på trohet, han är något ändå värre,
egoisten eller segerherren, som alltid vill
smycka sig med egna troféer. Det ligger
mycken sanning däri, ty man ser ju ofta
nog, hur den förälskade liksom har
författar-fåfängan att förevisa den älskade och blir
misslynt, när framgången icke är fullständig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
