Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Verner von Heidenstams nyaste arbeten - 2. Sankt Göran och draken. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS NYASTE ARBETEN.
4§3
smältande, ibland pigg och
anmärknings-lustig, om han alltid måste kufvas af nya
föremål och känslan här behöfver ny näring,
har kärleken däremot nästan alltid en religiös,
andaktsfull sida. Den är också beundran,
men utan rastlösheten, stämning, men utan
ögonblickligheten och reaktionen, tvärtom är
kärleken en hvila i känslan, där kritiken icke
reagerar med förståndsanmärkningar. Det
är därför man plägar skämta med
kärleksnarrarna som några underliga religiösa
fanatici, som undergått ett slags trolldom.
Denna kärlekstrolldom är för öfrigt lätt
förklarlig: vill man vara elak, är den den
mest förfinade form af egoism; den är
vördnaden för det bästa personligt egna
hos ett jag, som ser detta i förklarad form
återspegladt hos en annan, någonting som
detta jag behöfver för sitt lif, och då blir
kärleken alltid ett slags stilla svärmeri, en
mysticism, som är riktig och som är sann,
därför att den uttrycker sambandet mellan
den som älskar och den andra, som han
älskar, ett samband som alltid måste och
bör förefalla som ett rent fynd. Här är
det icke episoden i lifvet men lifvet själft,
här är det icke stämningens ebb och flod
men troheten vid känslan som är det
naturliga. Den impulsiva skönhetsdyrkan
med nedrifvande kritik, som är konstnärens
hvardags- och arbetsdräkt inför det sköna,
förbyter sig till en känslolifvets
helgdagsstämning och sabbatshvila utan
forskningsoro och kringflackande. Alla dessa
tillfälliga uppenbarelser af njutningslif för
ögonblicket, som motsvara konstnärens
behof som stämningsvarelse, när han känner
sig som värld i smått, en mosaik af olika
lynnesegenskaper, en mikrokosm; må ha
sin- charme. Den kärleksglade är så
exklusiv, icke därför att han icke begriper,
att hans »föremål» icke är fullkomligt,
utan därför att han trots alla dess brister
har känslan af att det passar för en viss
persons, hans egen persons, innersta jag.
Att kärlekslyckan blir svärmisk och
mystisk och ett slags religiös känsla hör
därför till sakens natur. Det är nästan
lika naturligt att den blir ett frimureri
mellan de två, som känna den, och en
galenskap för världen. Men den
personligt andaktsfulla extas, som är denna känsla
egen, när dessa två känna sig vara ett,
medför också nästan med nödvändighet, att
någon gång • vederbörande själfva känna
kärlekens helgdagsdräkt som något
tyngande, och så kommer då erotiken att
ibland ringa med kyrkklockor och ibland
klinga med narrbjällror. I sista fallet är
det konstnärsnaturens karnevalslustighet
som tar ut sin rätt, i första är det den
enskildes egen lifsförnimmelse som älskar
ekot af sitt eget jag, men på ett
obegripligt sätt omdanadt i en annans
personlighet.
Om man tänker sig kärleken som en
sådan okritisk storhetsdyrkan och mystik,
har man ämnet för den andra berättelsen
Brödenia, om man tänker sig den som ett
personlighetsbehof, hvilket ständigt stores
af konstnärsnaturens mångfrestande lifslust,
får man ämnet för den första af
berättelserna Sankt Göran och draken.
I Brödei-na gå två unga män som
kamrater till Uppsala. Den äldre, Fabian,
är rätt fantasifattig men en manligt kraftig
och plikttrogen karaktär, som »pluggar och
babblar». Den yngre, Erik, är däremot
en fantasirik, lynnesväxlande
konstnärsmänniska, på hvilken emellertid den äldres
allvarstunga men jämviktsglada lifsdjuphet
gjort ett sådant intryck af storslagenhet,
att han, fastän intellektuelt öfverlägsen,
känner sig som lärjunge. En upptäckt,
som den yngre gör, att hans bror företager
en promenad med en flicka i tidig
morgonstund, kommer honom att tvifla på broderns
grundsatser och moral, och nästa morgon
gör han själf en tur med samma flicka,
finner henne aktningsvärd, ungt
förtroendefull och i sin kärlek till brodern naivt
trogen, misstänker dunkelt, att han skulle
kunna spela frestaren, och råkar vid
återkomsten brodern.
Det är nu Fabian, i en stolt och härlig
kärlekshymn på prosa, prisar den trofasta
kärleken som lifvets — jag höll på att
säga nyktra — glädjemakt. Inför ett
gammalt grafkor i domkyrkan, där tvenne
makar som stenfigurer hvila på en grafsten,
tolkar Fabian, den annars så prosaiske, att
tvenne människor, som älska bortom
stunden, med en lifslång kärlek, med minne
af det framfarna, med hopp för det
kommande, att ett sådant par på grafstenen
betyder glädjens hopp för kommande släkten,
ett löfte om att äfven de kunna hoppas på
kärlekens herosdyrkan. Fabian känner vid
anblicken af dessa båda gamla, hur skogen
susar, fåglarna sjunga, och huru vårens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
