Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
491
Per Hallström, Grefven af Antwerpen. Ett
sagodrama. Stockholm, Wahlström & Widstrand.
— Bianca Capello. Ett skådespel. Stockholm, C.
& E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Per Hallström har under de sista fem
— sex åren skänkt oss många präktiga
dikter och dramer i prosaberättelsens form.
Han ger oss nu i »Grefven af Antwerpen»
en stor dramatisk dikt — t. o. m.
skrifven på shaksperesk blankvärs — och han,
den reflexionssjuke moderne skeptikern
och psykologen, tar oss mildt och leende
i handen och för oss till sagolandet —
»där som ingenting är svårt,
luften knappt nog fast att bära
drömmens vingar — —
där som ingenting är fult
för en barnblicks allvarsdjupa
tysta spaning»,
som han sjunger i den vackra
inledningssången.
Jag vill ej göra något försök att
öfver-sätta dramat till berättande prosa och i
resumé förtälja sagans handling. Den är
alltför luftigt fin och stämningsmättad för
att ett sådant försök skulle lyckas; den
är för varmblodig och har för fint skinn
för att tåla någon annan, gröfre dräkt
än versens. Den för i detta afseende ofta
tanken tillbaka till Hallströms prosaroman
»Våren»; hur stor skillnaden i det hela
än må vara mellan det ljusa, i lugnt
strålande inspiration skapade sagodramat och
den tunga romanen med dess
disharmoniska ljusdunkel, så har man dock af
dennas bästa och vackraste partier samma
minne som af en fager dikt — ett rytmiskt
minne, sakta gnolande och varmt i färgen.
Och Aymelotte, som är själfva själen i
dramat — hon är en syster till Elisabeth,
som var »Vårens» själ; men en yngre,
gladare, blondare syster — friskare och
lyckligare och därför också mer
lyckliggörande.
Det samma gäller om hela dramat —
det är så i tanke som känsla ett fullmoget
och djupsinnigt konstverk, men det är på
samma gång rent tjusande ungt och friskt;
där finns intet af den gamla tungfotade och
tungsinta trötthet, som förut ofta präglat
Hallströms diktning, såväl i stil som i tankar.
Det är ett drama om ungdomen; om
ungdomens glädje, solig, alltfamnande,
orubbligt troende och därför alltbesegrande —
den har blifvit kött i Aymelotte, hon som
berättar den härliga sagan om den sjuke
mannen — »och det var just i maj det
hände, detta!» — och som går strålande
hvit ur striden mot list och smutsiga
ränker. Om ungdomens mållösa längtan och
omedvetna, vaknande kärlek,
förkroppsligade i Gonthiers gestalt; han är vek och
sjuk af dold trånad, hans trötta pulsar
dansa blott han hör Aymelottes steg —
det är så läkaren upptäcker hans sjukdom!
— och så här hälsar han henne:
»God morgon, Aymelotte. Så tidigt uppe!
God morgon, Aymelotte, det namnet klingar
som tusende små muntra klockor om en —
så måste alla blomsterklockor ropa,
när vinden ringer bort den gråa daggen
och bugar dem tillsamman, Aymelotte
och Aymelotte. Små silfverbjällror skakas
vid dina fötters dans».
Och äfven han står stolt och ren mot
dvärgsjälarnas frestelser —
»min blir hon, men i glädje
och stolthet, min för hela världens blick!»
Det är vidare ett drama om ungdomens
brusande åtrå efter kamp och ära, efter
handling och handlingens frukter. Den
heter Aubert, Aymelottes bror; en orolig
längtare, som vantrifs i lugnet, en örnsjäl,
som drages uppåt och som måste ha rymd
omkring sig för att kunna breda ut sina vingar
och storm för att kunna känna deras
väsen och styrka:
— — »Blir då aldrig tid
att strö för snikna blickar ut sitt guld,
att lösa blodets ström? Oroligt sofver
och klappar det i pulsarna, vill springa
i röda blommor fram.»
Han hatar den kalla klokheten:
»Det själfförnöjdaste af allt, hvad grått
och hjärtlöst man kan finna, kallas klokhet.
Ord har den också, fler än något annat,
men icke blod. Behåll din vishet du,
tag den på hjässan, när du sofver; intet
så pryder gråa hår och håller draget
från döfva öron.»
Och vidare, då hans stora stund nalkas:
»Jag darrar som en sträng, och jag vill veta
hvad ton jag gömmer.»
Och hans timma slår, han fullgör sitt
värf och faller:
»Nu har jag gett min sång, och när jag lyssnar,
förstår jag den — så tyst och stör mig icke!
Låt solen lysa på mig, ej den bländar.
Nej, jag kan möta den. — Vi två, vi två!
Den blöder också — se så stor och stilla!»
Och dramats öfriga gestalter —
Perce-val, en godmodigt brutal, dagsklart öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
