Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
K. E. F.
och munter handlingens man — och främst
de tvenne bärarna af hufvudkonflikten, den
storstiladt ädle och helgjutne grefve
Walter af Antwerpen själf samt drottningen,
en djupt tragisk skepnad, »en dunkel
trängtan ur det mörka» :
»Jag växte upp, jag log och lyste vackert,
men leendet gick utåt, icke inåt;
där kvidde sorgen jämt, där svalt, där skrek det
på lycka, och när lyckans smulor kommit,
stod hungérn lika tom».
De äro unga skapelser alla, hvar och
en i sitt öde — grefve Walter i sin fasta
trohet, drottningen i sin stora,
själfförbrän-nande lyckolidelse.
Alla dessa karaktärer, alla dessa olika
arter af lifslängtan, uppfylld och ouppfylld,
äro, om ock förr poetiskt behandlade, af
Hallström väsentligt fördjupade, förfinade,
förklarade. Konflikten mellan Walter och
drottningen t. ex. är en variation af det
gamla temat Josef och Potifars hustru;
men hur personligt, hur förandligadt —
och dock starkt och blodfullt — är ej
motivet här behandladt, hur
genomträngande djupt och känsligt är ej särskildt
drottningen skådad och tecknad! Hennes
dödsscen är en af dramats mäktigaste och
glansfullaste scener; den öfverglänses väl
endast af uppgörelsen mellan Yseult och
Aymelotte i 3:dje akten — läs om och
om igen den senares repliker, hennes
bäfvande försök att »se rätt igenom», hennes
trefvande, småningom klarnande aningar!
— samt af styckets andra dödsscen,
slutscenen kring Auberts lik. Ett slutackord,
fullt af en gripande, mjukt förtonande
sagostämning ;
KUNGEN.
Nu bli vi samman, Walter,
och hjälpas åt att fylla tunga värf.
Om kvällarne vi tala före sömnen
om dessa flydda år, och hvad de bragt oss,
och det skall bli en mild och solig saga
med allvar blott, ej sorg, och den skall klinga
i harmoni, när rösten mattad sjunker
mot tystnad, medan glöden dör på härden.
(Till följet). Hur är det nu därnere?
EN AF DEM.
Seger, konung.
Baneret lyser stilla som en stjärna.
Och det blir stillt omkring det.
kungen (blottar hufvudet och böjer sig mot
Aubert; alla göra som han).
Stillt kring honom. —
Ännu åtskilligt mera vore nog att säga
om dramats både scener och personer —
så t. ex. om läkaren, en mästerligt
tecknad typ, som spelar bofvens och frestarens
rol. — Nog kunde man kanske också
uppleta mot »reglerna» stridande
detaljer i dramats byggnad; men dels är det
ju ett sagodrama och som sådant äfven
enligt dogmatikernas åsikt mindre bundet
af reglernas bojor, dels uppvägas
»svagheterna» nog och öfvernog af verkets talrika
skönheter. Hvilka alla äro af den art att
de både gripa och tjusa, både skänka
tankfullt allvar och hög glädje.
Men hvilar det sålunda öfver »Grefven
af Antwerpen» en bedårande klar och lugn
soldager, en lycklig människas visa och
milda leende, så rör sig Bianca Capello
och hennes omgifning i samma doft och
kvaft mörka, åsktunga luft, som fyller en
stor del af författarens äldre diktning. En
ängslande, tryckande luft, hvilken då och
då lyses upp af en snabb och skarp blixt
men sedan åter rufvar lika tung och
moln-mörk öfver sinnena. Och i denna luft gå
människorna omkring som dunkla, oroliga
skuggor och som osaliga andar, drifna
viljelöst framåt af outgrundliga öden, liksom
vissna höstlöf af osynliga vindar.
Det må vara sant, att denna
grundstämning är djupt personligt känd och
åtminstone oftast starkt och öfvertygande
gifven. Det må vidare vara sant, att
skådespelet är ett äkta renässansdrama med i
det hela intuitivt träffad tidsfärg så i
handling som i typer — och på samma gång
ett äkta nutidsdrama, delvis spelande i
själslifvets dunklaste och svårtillgängligaste
djup; att författaren nedtränger i dessa
djup med säker instinkt och genomskådar
dem med skarp och langsynt psykologisk
blick, samt att hans ledtråd är den djupa,
moderna tanken om alltings sammanhang
och nödvändighet, om hvarje handlings
ändlösa svit af följder och om den
ödesdigra svårigheten att förutse och bemästra
dessa (»det lurar en oändlighet bak hvarje
handling»). Och sant må slutligen vara,
att dramat har mäktiga och medryckande
scener — så den mellan Bianca och
pagen, så den skakande slutscenen — liksom
storvulna och intressanta karaktärer; det
är Luca, Biancas älskare och slaf, som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
