Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
493
hennes längtan att glömma sig själf svarar:
»Nej se, nej känna sig själf och glädjas
som en gud åt synen!»-, det är Francesco,
en sinnlig och blodfull sommarfurste —
»skulle man vara född till härskare och
ined god törst och tveka att slå halsen af
en butelj?» —, hans bror kardinalen, en
smidig och maktlysten andans man, pagen,
en strålande uppenbarelse af ungdom och
glöd och poesi; och det är Bianca Capello
själf, venetianskan med det mjuka gullhåret,
hvilket »kan torka tårar och ge lycka»,
och med de i detta guld infattade
ädelstensögonen, hvilka däremot »aldrig kunna
smekas mjuka»; panternaturen, som är skapad
att »ligga mätt och het och drömma med
ljuset i gnistor för sig», och hvilkens
tragik är att hon aldrig kan gifva, endast
taga emot. En splittrad själ, en viljelös
härskarsjäl, själf behärskad och drifven till
handling af »ödet», d. v. s. af sitt
förtärande själfgrubbel, sin trötta rädsla för att
vilja, att handla, sin slappa »väntan på
det okända» och blinda tro på »slumpen».
»Ett irrande, blindt ting i mörker.»
Men trots allt detta, trots dramats fasta
och kraftiga resning, hvilken ju äfvçn
förskönas af enskilda dekorativa glanspunkter,
tyckes det mig ej på långt när ge den
njutning och behållning man väntat och
hoppats på, särskildt efter några af författarens
närmast föregående verk, »Grefven af
Antwerpen», skissen »Florentinsk aftondröm» i
»Reseboken» och andra. Mycket i den sköna
venetianskans tragedi tyckes mig verka
an-strängdt, konstladt, uppskrufvadt — verka
manér; växlande med djupsinniga och
in-nehållsmättade repliker förekomma sådana,
hvilkas patos klingar tomt, hvilkas
formulering kännes såsom gjord af författaren och
■ej af den talande, alltså verkar onaturlig
och föga trovärdig och grumlar i st. f.
att klargöra vederbörande karaktär.
Framför allt gäller detta om Barbara, Biancas
duenna; af hennes repliker — och de fylla
en stor del af dramat — kan jag knappt
finna en, som ej ljuder falsk och
konstruerad, hvilket naturligen gör hela figuren
misslyckad. Intresset för de öfriga
hufvudpersonerna minskas äfven däraf, att de ej
äro några alldeles nya bekantskaper,
åtminstone delvis varianter af typer, dem
författaren förut behandlat — märk t. ex.
släktskapen mellan Bianca Capello själf och
■drottningen i »Grefven af Antwerpen» ; och
om också mer skisserade, synas mig dock
förebilderna vara verkligare, mer lefvande,
mer vackert jordiska och kroppsliga än
sina yngre blodsförvanter.
Och till denna tunga, döfva
dunkelstämning, i hvilken dessa skuggor och
gåtor dväljas, har Hallström mer än en
gång förr gifvit preludier, af hvilka man i
skådespelet träffar mattade och en smula
tröttande ekon. K. E. F.
Arvid mørne: Rytm och rim. Helsingfors,
Söderström & C:o.
Det finns ofärdiga bitar i denna diktbok
— den är ju också en debutsamling, dock
redan rätt allmänt känd och omskrifven;
det finns rena obetydligheter, tomma
eller dunkla stämningar, stämningsbrytande
rim, sådana som »sommarens vådevill»,
»skogens fuga», »älfvornas tarantella», samt
därtill en smula känslosam sorgepoesi.
Men det finns ung och präktig rytm och
skaldisk fläkt äfven i dessa svagare
stycken. Och kunna åtskilliga af dessa
koncentrerade smådikter på ett par tre strofer
ge ett visst intryck af ytlighet, af
förbi-sväfvande stämning, fångad i flykten och
alltför snart åter släppt, så verka däremot
andra som fast formade, starka och
nödvändiga utbrott af en djup och het känsla,
ett ursprungligt och äkta kynne. Ett i sin
särskildt för en ung skald ovanliga, starkt
samlade ordknapphet, sin fint förtegna
fåmäldhet äkta finskt kynne, tydligen rätt
nära besläktadt med Tavaststjernas så i ljust
som mörkt, i glad käckhet och spänstigt
trots som i tungsint, stundom bitter oro.
Det är i synnerhet i bokens första och
sista afdelning, »Våg och vind» samt »Som
furan —», som detta kynne träder
mognast, vackrast och rikast i dagen. Båda
genomsyrade af den sega, trogna och trygga
»finska envisheten» ; i dikterna om »Våg
och vind» — »Två toner», »Högsommar»,
»Från Belle-ile-enmer», »Till Island» (efter
Scheffel), »Tror du?» brusar den fram
djärf och klangstark, med samma höga,
gungande ton som klingar ur den stilfulla
omslagsvignetten:
»Ut i en högsommarbris på Atlanten!
Det susar i masten och knakar i vanten,
mitt eldröda segel
skall flamma på vågornas högsta ås.
Mig lyster att länsa
allt längre och längre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
