Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stig. Af J. L. Stockenstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stig.
525
vinden drog som morgonväkt öfver
skogen. I strålande glans höjde sig solen
och gaf åt den hvita morgondimman
rosiga reflexer.
Stig vacklade fram genom skogen.
Var det den hvita glansen rundt omkring
som gjorde honom yr i hufvudet, eller
kanske hungern?. . . Han skulle gå ned
till mossen, där de stora tranbären växte.
Frosten gaf dem sötma.
Som gyllene strängar dallrade
solstrålarna i luften, gledo utmed rimmiga
grenar och lyste på klasar af islupna
grankottar. Hvarje visset blad blef en
strålande juvel, hvarje förtorkadt grässtrå
en spira af diamant.
Stig stannade vid träsket, där den
finbladiga alstern växte. Det var det
vackraste han någonsin sett, de långa
hängena med sina glindrande
frostkristaller. Det: susade och sjöng för hans öron.
Var det solen som spelade på blad och
grenar, en okänd fågel som satt där —
helt hvit med lysande ögon — uppe i
alen? Stig smålog och nickade uppåt
den ljusa synen. En sådan fågel ville
han vara. Sitta och sjunga underliga
visor i en tyst och okänd skog, se
solstrålarna mötas i lek på gungande
grenar eller korsa hvarandra som gyllene
pilar i luften. Han kände sig så lätt,
helt säkert skulle han kunna flyga nu.
Den rimmiga luften skiftade och
glänste i solljuset, hvarje hvirflande frostpar-
tikel brann som en stjärna af eld. Löst
af solens värme steg jordens andedräkt
uppåt med doft af fuktig mull, som
gömmer brodd till ny växtlighet. Från
träsket bredvid höjde sig morgonens hvita
dimma, förtätades till en underlig gestalt
och drog långsamt upp mot skogen.
Omgifven af det gnistrande löfverket stod
dimgestalten framför Stig, rörde med en
flik af sin fuktiga slöja vid hans panna
och gled så längs kärrets rand bortåt
Bro, där de stora gärdena sträcka sig
mellan Björstorp och Ängen.
Då Norskogsbönderna vaknade, sågo
de med bestörtning och sorg på de
frost-täckta åkrarna, där hvarje hafrestånd
glänste hvitt i solskenet. Potatishalmen
hade redan sjunkit till marken, och
ängsgräset var omöjligt till foder. Det
stundade en hård tid där i trakten.
Dagen därpå fann en torpare Stig
död vid kanten af träsket, »Alldeles
som far hans», sade Per i Ängen till
Maja, »och så ä’ man kvitt den!»
Maja svarade icke. Hennes tröga
tankar sysslade med någonting hon en
gång hört. Om »den hvita», som gick
öfver bo’ns åker och förgjorde den. »Den
le’a trollungen!» mumlade hon. »En
töcken kommer allri mer i huse’!»
»Så lätt har ja’ väl allri tjänt e’
femma», tänkte Per. »Unger fins det
nock på rote. Ja’ skaffer mej väl en te’,
käringa får ri’e bäst ho gitter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
