Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leofric och Godiva. Ur »Imaginary conversations» af Walter S. Landor. Öfversättning af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEOFRIC OCH GODIVA.
Ur »Imaginary conversations» af WALTER S. LANDOR.
ÖFVERSÄTTNING AF FRIGGA CARLBERG.
Leofric rider in till Coventry med sin unga brud.
GODIVA.
Det råder dyr tid i landet, min Leofric! Kom
ihåg, huru många veckors torka vi hafva haft, till
och med i Leicestershires fuktiga ängsmarker. Och
huru många söndagar hafva vi icke hört samma
böner om regn och samma åkallan till Herren, att
det måtte täckas honom att i nåd vända sin vrede
från den arma, försmäktande boskapen. Du, min
älskade make, har låtit fängsla mer än en
miss-dådare, som kvarlämnat sin döde oxe på allmän
väg. Ehuru vi ledsagades af tappra spjutbärare och
skickliga bågskyttar, var det farligt för oss att
färdas förbi kreaturen, hvilka söndersletos och
förtärdes af hundar, drifna från hemmet på grund af
husbondens fattigdom. Andra, plågade af
insekternas styng och nästan förlamade, fyllde luften med
långdragna tjut eller korta, skarpa skall, som om
de kämpade med hunger och mattighet eller
öfver-väldigades af hetta och smärta. Hvarken hedens
timjan eller furugrenarnas kåda kunde öfvervinna
och tillintetgöra den vidriga lukten.
LEOFRIC.
Och nu, Godiva, min älskling, fruktar du väl,
att vi skola uppslukas, innan vi hafva trädt inom
Coventrys murar? Eller måhända, att i
trädgårdarna inga rosor skola hälsa dig välkommen, inga
doftande örter finnas för din matta och din
hufvud-gärd.
GODIVA.
Leofric, jag hyser ingen dylik fruktan. Nu är
rosornas månad: öfverallt möter jag dem allt sedan
min lyckliga bröllopsdag. De, som alla andra örter,
tyckas hälsa mig, närhelst jag betraktar dem,
liksom kände och väntade de mig. Men helt visst
kunna de icke veta, att jag älskar dem ?
LEOFRIC.
O du lilla leende, tanklösa varelse! Men hvad
önskar du? Jag har icke kommit hit för att bedja,
och dock, kunde böner tillfredsställa dig eller
af-vända torkan, så skulle jag rida rakt upp till S:t
Michaels tempel och bedja ända till morgonen.
GODIVA.
Detsamma ville jag göra, o Leofric, men Gud
har vändt bort sitt anlete från heligare läppar än
mina. Skulle min egen dyre make höra min bön,
om jag bönfölle honom om något, som är lättare
att utföra — om något som han, likt Gud, förmår ?
LEOFRIC.
Huru? Hvad är det?
GODIVA.
Förut, vid första uppflammandet af din vrede,
har jag icke velat vädja till dig, min kärleksfulle
härskare, för dessa olyckliga människor, som hafva
förtörnat dig.
LEOFRIC.
Olyckliga! Är det allt?
GODIVA.
Olyckliga måste de i sanning vara, då de så
allvarligt ådragit sig din vrede. — Hvilken mild
fläkt smeker icke nu vår kind, huru stilla och ljuf
är icke kvällen, huru lugna himmelen och jorden !
Skall ingen fröjda sig däråt; icke ens vi, min
Leofric? Solen är redo att gå ned; låt den aldrig gå
ned öfver din vrede, o Leofric. Dessa ord äro
icke mina, de äro bättre än mina. Skola de
förlora sin innebörd däraf att en ovärdig uttalar dem ?
LEOFRIC.
Godiva, faller du en förbön för rebeller?
GODIVA.
De hafva således dragit svärd mot dig ? Därom
visste jag intet.
LEOFRIC.
De hafva underlåtit att sända mig den tribut
mina förfader pålagt dem, ehuru de voro
underrättade om vår förmälning och de utgifter och
festligheter den medförde — och de visste, att i en
tid af sådan nöd mina egna åkrar icke förslå.
GODIVA.
Om de hungrade, som de sade . . .
LEOFRIC.
Måste jag då också hungra ? Är icke det nog,
att jag förlorar mina vasaller?
GODIVA.
Nog! O Gud, för mycket! för mycket! Må
du aldrig förlora dem! Gif dem lif, frid, tröst, till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
