Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Adieu från sin wänn.» En dikt från år 1700 meddelad af Sigrid Leijonhufvud. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGRID LEIJONHUFVUD.
572
Så är jag viss att du blijr all din tijd förnögd.
Jag kan af ängslan nu fast intet ord mer nemna
Min tårar will iag dig till trogne wittnen lemna
Att ingen såsom iag i werlden sorgse är.
Emedan ingen dig så högt som iag har kär.
Mitt bröst är matt af suck, min händer trött
att skrifwa,
Dock kan iag icke dig det sidsta afsked gifwa,
Ty ängslan trycker hårdt all min förtröstan
ner.
Min enda ädla wän, iag ser dig alldrig mer.
Doch fast iag är för swag mot himmelen att
strida,
Så skall iag till min död lell älska dig och lijda.
Jag lefwer dig till tienst, iag dör din trogne
träl.
Far wäl då till ett slut, adieu min wän, far
wäl.
»Jag ser dig aldrig mer!» — Den
mörka aning, som här oemotståndligt
bryter fram, liksom mot den skrifvandes
vilja, har något gripande. Det är som
om den unge krigaren, ännu vandrande
på lyckans solbeglänsta höjd, plötsligt
kände den kalla fläkten från grafven, som
öppnar sig vid hans fötter.
Aningen skulle inom kort besannas.
Von Preutz var visserligen ej, liksom
hans unge svåger och kamrat Knut
Leijonhufvud, en bland dem, som med
sitt blod köpte Narwa-segerns glans. Men
i någon af de därpå följande
skärmyts-lingarna blef han sårad, och efter en tids
sjukdom utandades han sitt unga lif i
lägret vid Lais. Det var den 9
februari 1701.
Hvad han i afskedsdikten sagt om
kärlek intill döden blef för honom ej
tomma fraser. Några ord i en skrifvelse
af fru Stina, hans högt bedröfvade enka,
visa, att han i sitt sista bref till henne
»af een swag hand» varit upptagen af
omsorg för hennes framtid »på någon
dödelig händelse». Den bleke krigaren
på sitt hårda sjukläger i främmande land
böjer hufvudet i manlig resignation:
— »för swag mot himmelen att strida
Så skall iag till min död lell älska dig och lida».
Sådan är, i de knappa skymtar jag
kunnat uppfånga, historien om dikten och
dess författare. Han står ej omstrålad
af bragder, denne karolin, hvars lif
skördades, medan segerjublet ännu fyllde
luften. Men där lyser fram hos honom
något af det, som höljt Karl XII:s folk
med en ovanskligare ära än segerns:
modet att försaka och lida ståndaktigt
till det yttersta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
