Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILF VERSKRINET.
Af BO BERGMAN.
A SSESSOR WENDT satt en
efter-/_\ middag i slutet af mars och
läng-X tade, att det skulle bli mörkt.
Men himlen var isklar, och ljuset var den
första vårens ljus, kallt som glimtar från
ett knifblad. Han slängde tidningen och
såg ut. Därnere gick en karl och tände
lyktorna; han strök utefter väggarna som
om han hade funnit sig själf öfverflödig
och helst velat gömma sig till hösten.
Gatan låg tom och bar. När en
bryggar-vagn rullade förbi, skakade hela huset,
och ett par glas på en hörnhylla stötte
ihop med en liten förskrämd klang.
Det: var svårt för assessorn att hålla
humöret uppe. Rummet föreföll honom
olidligt i halfdagern; mahognyn och de
gröna portièrerna och tapetens mörka
färger hade aldrig gjort ett så dystert
intryck. Skrifstolen såg ut som den
kommit från en sessionssal, och i
bokskåpet stodo böckerna stela och
högtidliga som rättsbetjänter. Det hela var
solidt och allvarligt och ingaf förtroende.
Assessorn tog sig till att mönstra
allting med en nyfiken lust att hitta något
snedvridet eller bristfälligt. Han började
med väggar och tak och slutade med
sig själf. Det var samma raka linjer
öfver hans lif som öfver hans bostad,
allt var noga afvägdt, symmetriskt och
på sin plats. Tillvaron hade nu en gång
lagt sig till rätta för honom, och han
hade bara att fortsätta vägen framåt.
Med statskalendern i handen kunde han
nästan räkna ut, när han skulle bli
hofrättsråd och få nordstjärnan. Några år till, och
man kunde icke använda honom längre,
en annan skulle taga vid, och så var det
ingenting mera. Snipp, snapp, så var
allting slut och han kunde gå hem och
sofva på sitt lifsverk och vänta på
sex-tumsnekrologen, som han icke behöfde
uppväckas från de döda för att ha
roligt åt. Begrafningen skulle bli
hederlig, och hofrätten skulle få besväret att
kläda sig i frack midt på förmiddagen.
Om han undanbad sig blommor och
kransar, borde det, mänskligt att döma, icke
bli allt för många tomma fläckar på
kistan . . .
När han hunnit så pass långt i sin
tankegång, blef han illa till mods och
sprang upp. Han var icke frisk, kände
sig utarbetad, fick för litet motion. En
timmes promenad skulle göra godt. Det
hade blifvit skymning därute, en blå
vårskymning med stora enstaka stjärnor,
som sprutade ljus. Luften var skarp,
och ändå kände han, när han gick
genom Humlegårdens skugglandskap, en
doft ur den fuktiga marken, där
lifsvär-men redan börjat sitt arbete. Han hade
brådtom att komma bort från de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
