Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERS KRINET.
575
omedelbart. Men när han fick skrinet
i handen, blef han på nytt slagen af dess
ovanliga skönhet. Det var ett arbete i
drifvet silfver, ovalt till formen; på
locket, som hade skapnaden af en mussla,
var ett namnchiffer ingraveradt, och
sidorna föreställde ett sjölandskap med
badande nymfer. För första gången i
sitt lif kände assessorn något af
samlarens begär fylla sin själ. Han kunde
icke släppa det vackra fyndet, och efter
en stunds ackorderande fram och tillbaka
slutade han med att köpa det. Mannen
i butiken erbjöd sig att skicka det till
honom, och assessorn lämnade sin adress.
Han kom hem uttröttad som ett barn,
sof och vaknade till sitt gamla lif.
Tillvaron var som ett snöre, på hvilket han
gled mellan två punkter, ämbetsrummet
och sin bostad. Det gick jämt och lugnt,
inga knutar och inga trassliga härfvor.
Han kände sig hvarken lycklig eller
olycklig, men det föreföll honom ibland som
allting hände så långt borta och icke
angick honom. Han hörde människor
tala och skratta men begrep icke
hvarför, han satt och lyddes på sig själf som
på en obekant herre, hvars historier
saknade hvarje intresse, han läste om
olyckshändelser utan att känna sig upprörd
och gick på teatern utan att så mycket
som dra på munnen åt tragediennens
lidanden. Världen var som de moderna
dramer, där man spelar i half belysning
och bakom ett flor. Den minsta
tilldragelse hade något drömaktigt öfver sig,
och om icke silfverskrinet på byrån
talat om motsatsen, skulle han varit böjd
att tro, att den där kvällspromenaden
icke händt i verkligheten eller att han
hört den berättas om en annan person.
Sällskapslifvet hade aldrig roat
honom stort, men nu blef det en
fullkomlig plåga att gå på en middag eller söka
upp en vän. Han satt ensam kväll
efter kväll, medan himlen blef ljusare och
mera vid och de första knopparna sprucko
sönder som gröna stänk på träd och
buskar. Gatan var full af skrikande barn,
och i skymningen gingo unga människor
och skrattade lågt och med ansiktena så
nära hvarandra som möjligt. En
eftermiddag, när han säg ut genom det öppna
fönstret, märkte han en ung flicka, som stod
och. läste på nummerskylten öfver
por–ten. Till sist gick hon in, och ett par
minuter efteråt ringde det på hans dörr.
— Förlåt, är det assessor Wendt?
- Jo-
Han blef stående i dörren och
stirrade på henne med sina närsynta ögon,
kom sig icke ens för att bedja henne
stiga in.
—- Jag vore tacksam, om jag finge . . .
Assessorn rodnade öfver sin
klumpighet, medan de följdes in i
arbetsrummet. Som hon nu satt, orolig och
fram-åtböjd, med spändt ansikte, små frysande
rörelser öfver skuldrorna, ena handsken
afdragen och klämd till en trasa mellan
fingrarna, såg hon ut som hon bara
väntade på ett ord eller ett tecken från
honom för att börja. Hon var klädd i en
enkel vårkostym af något mörkt tyg,
litet ansträngdt allvarlig kanske för
hennes ungdom. Ögonen skulle varit
strålande under allt det ostyriga håret, om de
kunnat slippa sitt förskrämda uttryck.
Hyn var blek af sinnesrörelse och vår
luft, munnen stor, röd och välformad.
Det blef hon som fick begynna
samtalet. Assessorn satt och lyddes på
hennes röst och gladde sig åt att den var
så mjuk och välklingande, icke de där
tunna, skarpa tonfallen, som den lägre
mellanklassen i en storstad så lätt får
af dagens slit, bullret på gatorna och
dylikt. Att hon stod ett trappsteg längre
ned än han på samhällsskalan hade han
ju snart märkt. Det var en lång
historia, som susade förbi assessorns öron,
och när den var slut, förstod han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
